Jag skrev min första begravningsspellista redan i tonåren

Du är visst lite morbid, sade en bekant då jag frågade om hens tankar om sin egen begravning. Trots att just begravningen är den fest som man inte själv får delta i är det den festen som jag planerat i största detalj. Det är inte fråga om någon form av dödslängtan eller tanke på att komma till en bättre plats, utan mera en tanke om att få vara delaktig i festen, fast jag är borta: I denna musik lever jag vidare, och med dessa toner vill jag en sista gång hälsa er, som finns kvar efter mig.

Jag skrev min första begravningsspellista redan i tonåren. Då var den präglad av tanken på att dö för tidigt, uppeggad av filmer som Love Story och Amadeus, och inleddes med Didos klagan “Minns mig, men glöm mitt öde” från Purcells Dido och Aeneas. Efter att den fantastiska filmen Farinelli kom ut 1994 blev min stora begravningsfavorit omedelbart Händels tragiska Lascia ch'io pianga "låt mig begråta mitt grymma öde och min längtan efter friheten". Från Burgmüllers etydhäfte ville jag absolut ha med Das Gewitter “Åskan”, som passade mitt dramatiska tonårsjag.

Sedermera har jag hunnit skriva om listan många gånger, men gruvat mig för hur mina närmaste vid dödens stund ska minnas och orka förverkliga den krävande spellistan. Så var jag en dag inne på Mina Kanta-sidorna för att förnya recept och snubblade över fliken Livstestamente: “en persons viljeyttring i fråga om vården i framtiden om han eller hon då inte själv skulle kunna delta i vårdbesluten”.

Här avses nog vården i livets slutskede, inte eftervården såsom begravningsplaner, men jag har tagit mig friheten att tolka denna flik i Kanta på mitt eget sätt. Följaktligen står där: "Sprid min aska på Kökar och i Vartsala, spela Elgars Nimrod, Pärts Spiegel am Spiegel och R. Strauss Beim Schlafengehen. Om jag lämnat efter mig tillräckligt med fyrk så ska musiker anställas, i annat fall greppa cdspelaren. Tillsammans ska ni sjunga Rydmans Niin kaunis on maa, som är den vackraste allsång jag vet.”

För ett år sedan kunde man även i Finland följa med drottning Elisabeths makes, Prins Philips, begravningsceremoni. Musiken var en imponerande, välgenomtänkt helhet, och det framkom att prinsen själv hade planerat sin begravningsmusik. Visst är det skillnad på vad en prins och en vanlig medborgare kan önska på livets avskedskonsert, men tanken är densamma: att en sista gång förmedla ett budskap till dem som blivit kvar. Jag är borta, men i dessa toner lever jag kvar.

Under åren har jag märkt att alla inte är mottagliga för att diskutera sin egen begravning. Många blir rent av upprörda över min fixering vid livets sista fest. Jag får känslan av att dödspratet upprör och stör.

Mig själv lugnar dödsdiskussionerna, just på grund av musiken. Händels aria har klingat i över 300 år, bidragit till otaliga minnesstunder, förmedlat och förlöst då talet inte mera räcker. Händel finns kvar då jag är borta. I konsten och musiken kan vi få evigt liv, också om vi bara lånar den för vår korta stund i världsalltet.

❞ Visst är det skillnad på vad en prins och en vanlig medborgare kan önska på livets avskedskonsert, men tanken är densamma: att en sista gång förmedla ett budskap till dem som blivit kvar. Jag är borta, men i dessa toner lever jag kvar. Emilie Gardberg