Med Marin borta är det bäddat för Haavisto som rödgrön kandidat
Sanna Marin vill inte bli president 2024 och det kan bädda för en gemensam rödgrön kandidat, nämligen Pekka Haavisto. Vad gör i så fall den borgerliga flanken?
Han far runt som en skottspole i världen, utrikesminister Pekka Haavisto (grön). Han håller också flitigt möten med oss i medievärlden för att informera och svara på frågor, nu senast om måndagens överläggningar i Turkiet. Landet har inte lagt fram nya krav på Finland i förhållande till vår Natoansökan så det ser lugnt ut just nu, är budskapet.
Haavistos tidigare insatser som medlare kommer säkert väl till pass i rollen som utrikesminister, och det finns inga skäl att betvivla att det är just i den rollen han agerar nu. Men den som känner politikens lagar vet också att varje lyckad insats i Natofrågan får det att rassla i presidentpajazzon inför valet 2024. Haavisto har visserligen inte sagt att han ställer upp, men de flesta tror väl att han gör det.
När Sanna Marin (SDP) sade, tydligt och klart, att vi kan glömma henne som presidentkandidat 2024 gör vissa bedömare tolkningen att det öppnar upp för en gemensam rödgrön kandidat, alltså Haavisto. Naturligtvis kommer SDP att nominera en egen kandidat i första omgången, och med Marin borta vänds blickarna mot EU-kommissionären Jutta Urpilainen och veteranpolitikern Eero Heinäluoma. Men eftersom ingen av dem toppar opinionsmätningarna, och det ändå är folket som väljer, kan vänsterfältet mycket väl ställa sig bakom en gemensam kandidat i andra omgången om alternativet är en utpräglad högerkandidat.
Så vad gör då det borgerliga blocket? Med den populäre sittande president Sauli Niinistö (Saml) i pension finns i nuläget ingen tydlig kronprins eller kronprinsessa. Chefen för Finlands Bank Olli Rehn (Centern) samlar ett brett stöd i de opinionsmätningar som hållits hittills men det viskas också om Antti Kaikkonen som visat en uppåtgående formkurva som försvarsminister. Och Matti Vanhanen ska inte räknas ut, han verkar ha fått ett förnyat erkännande i mogen ålder.
Vad den nuvarande presidentmakaren Samlingspartiet har för kandidat i rockärmen är det svårt att veta. Namn som Alexander Stubb, Jan Vapaavuori och till och med forskaren Mika Aaltola förekommer i opinionsmätningarna men det behöver inte betyda att inte någon helt annan lurpassar i kulisserna. Det är bara svårt att se vem just nu.
Mycket hinner hända under nästa år och fram till valet 2024. Men spådomen om att Olli Rehn skulle vara för tråkig för att bli en samlande kandidat på högerkanten motsägs av att det kanske är just en sådan kraft som behövs. Det skulle i så fall inte vara första gången som en förutsägbar och stabil ledare är vad folket suktar efter när allt annat verkar gunga i en skrämmande godtycklighet.
Tidigare utrikesminister Pär Stenbäck (SFP) skrev för en tid sedan i HBL Debatt att viktigare än namn i det här skedet är att fundera på vad som väntar nästa president. Kriget i Ukraina, den förändrade synen på Ryssland och det förmodade medlemskapet i Nato gör att nästa president kommer att ha händerna fulla och behöver därtill en utvecklad förmåga att hålla tungan rätt i mun. Det är till exempel presidenten som representerar Finland vid Natotoppmötena.
”När man därför bedömer möjliga kandidaters beredskap att ta upp Niinistös mantel menar jag att erfarenhet är det viktigaste valkriteriet, viktigare än partitillhörighet eller åsikter om sådant som alls inte hör till presidentens maktbefogenheter. Finland har inte råd att välja en oerfaren president, och det bor inte en Zelenskyj i varje presidentkandidat”, skriver Stenbäck.
Det är lätt att hålla med om det. Samtidigt kräver vår förändrade värld också en snabbfotad president med förmåga att läsa av samtiden och förståelse för framtiden. Sanna Marin har visat att en generationsväxling är fullt möjlig på statsministerposten. Inget säger att samma sak inte kan ske på presidentposten.