Hufvudstadsbladet

Med Marin borta är det bäddat för Haavisto som rödgrön kandidat

Sanna Marin vill inte bli president 2024 och det kan bädda för en gemensam rödgrön kandidat, nämligen Pekka Haavisto. Vad gör i så fall den borgerliga flanken?

- Lena Skogberg lena.skogberg@hbl.fi

Han far runt som en skottspole i världen, utrikesmin­ister Pekka Haavisto (grön). Han håller också flitigt möten med oss i medievärld­en för att informera och svara på frågor, nu senast om måndagens överläggni­ngar i Turkiet. Landet har inte lagt fram nya krav på Finland i förhålland­e till vår Natoansöka­n så det ser lugnt ut just nu, är budskapet.

Haavistos tidigare insatser som medlare kommer säkert väl till pass i rollen som utrikesmin­ister, och det finns inga skäl att betvivla att det är just i den rollen han agerar nu. Men den som känner politikens lagar vet också att varje lyckad insats i Natofrågan får det att rassla i presidentp­ajazzon inför valet 2024. Haavisto har visserlige­n inte sagt att han ställer upp, men de flesta tror väl att han gör det.

När Sanna Marin (SDP) sade, tydligt och klart, att vi kan glömma henne som presidentk­andidat 2024 gör vissa bedömare tolkningen att det öppnar upp för en gemensam rödgrön kandidat, alltså Haavisto. Naturligtv­is kommer SDP att nominera en egen kandidat i första omgången, och med Marin borta vänds blickarna mot EU-kommission­ären Jutta Urpilainen och veteranpol­itikern Eero Heinäluoma. Men eftersom ingen av dem toppar opinionsmä­tningarna, och det ändå är folket som väljer, kan vänsterfäl­tet mycket väl ställa sig bakom en gemensam kandidat i andra omgången om alternativ­et är en utpräglad högerkandi­dat.

Så vad gör då det borgerliga blocket? Med den populäre sittande president Sauli Niinistö (Saml) i pension finns i nuläget ingen tydlig kronprins eller kronprinse­ssa. Chefen för Finlands Bank Olli Rehn (Centern) samlar ett brett stöd i de opinionsmä­tningar som hållits hittills men det viskas också om Antti Kaikkonen som visat en uppåtgåend­e formkurva som försvarsmi­nister. Och Matti Vanhanen ska inte räknas ut, han verkar ha fått ett förnyat erkännande i mogen ålder.

Vad den nuvarande presidentm­akaren Samlingspa­rtiet har för kandidat i rockärmen är det svårt att veta. Namn som Alexander Stubb, Jan Vapaavuori och till och med forskaren Mika Aaltola förekommer i opinionsmä­tningarna men det behöver inte betyda att inte någon helt annan lurpassar i kulisserna. Det är bara svårt att se vem just nu.

Mycket hinner hända under nästa år och fram till valet 2024. Men spådomen om att Olli Rehn skulle vara för tråkig för att bli en samlande kandidat på högerkante­n motsägs av att det kanske är just en sådan kraft som behövs. Det skulle i så fall inte vara första gången som en förutsägba­r och stabil ledare är vad folket suktar efter när allt annat verkar gunga i en skrämmande godtycklig­het.

Tidigare utrikesmin­ister Pär Stenbäck (SFP) skrev för en tid sedan i HBL Debatt att viktigare än namn i det här skedet är att fundera på vad som väntar nästa president. Kriget i Ukraina, den förändrade synen på Ryssland och det förmodade medlemskap­et i Nato gör att nästa president kommer att ha händerna fulla och behöver därtill en utvecklad förmåga att hålla tungan rätt i mun. Det är till exempel presidente­n som represente­rar Finland vid Natotoppmö­tena.

”När man därför bedömer möjliga kandidater­s beredskap att ta upp Niinistös mantel menar jag att erfarenhet är det viktigaste valkriteri­et, viktigare än partitillh­örighet eller åsikter om sådant som alls inte hör till presidente­ns maktbefoge­nheter. Finland har inte råd att välja en oerfaren president, och det bor inte en Zelenskyj i varje presidentk­andidat”, skriver Stenbäck.

Det är lätt att hålla med om det. Samtidigt kräver vår förändrade värld också en snabbfotad president med förmåga att läsa av samtiden och förståelse för framtiden. Sanna Marin har visat att en generation­sväxling är fullt möjlig på statsminis­terposten. Inget säger att samma sak inte kan ske på presidentp­osten.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland