Gäststugan
Glad midsommar önskar HBL Kultur med en nyskriven novell av författaren och KAJ-profilen Axel Åhman.
Det var för sent att ångra sig nu.
Varför hade han lovat något så genomkorkat?
Frågan bara rann ur honom på påsk, i efterhand konstruerade han händelsen som att han blivit tvingad till det, knuffad ditåt och så illa tvungen att häva det ur sig.
”Vi kan fira midsommar på vår stuga! Jag hade ändå tänkt renovera gäststugan till dess.”
Det hade han inte alls. Han hade övervägt att bränna ner den för försäkringspengar.
Men det var något med Andreas, hans frus systers man. Andreas tryckte på alla punkter, men konflikträdd och försiktig som Max var så högg han aldrig tillbaka. Det var svårt att värja sig mot Andreas elakheter. Han levererade dem på ett rikssvenskt Solsidan-vis, lömska och hårda som hans padelserve. Antydningar och gliringar förklädda i falsk vänlighet gled undan innan Max märkt att han nyss blivit förolämpad.
Åtta år hade Max fått utstå hans sällskap på grund av att de råkat gifta sig med var sin syster. Åtta år av dött small talk vid grillen, förminskande antydningar om deras lägenhet och ständiga korsförhör om jobbet. ”Blir du aldrig sugen på att avancera? Jag menar, du vill väl inte sortera böcker resten av livet.”
Det skulle han skita i, faktum var att Max gillade att vara bibliotekarie.
En tröst med att de skulle övernatta i gäststugan var att det med nittio procents säkerhet fanns mögel i golvet, med lite tur var Andreas allergiker. Max blev lättare till sinnes när han tänkte sig honom plågad av rinnande ögon och kliande röda utslag.
* * *
En första felsökning av gäststugan visade att allt var snett och helt åt helvete. Taket behövde repareras, stuprännorna dras om, verandan krävde nya brädor och olja och insidan hade inte gjorts om sedan stugan byggdes på 60-talet.
Det gällde att prioritera. I morgon på midsommarafton skulle Andreas och Terese övernatta här. Max hade tänkt börja renovera redan i våras, men en allt starkare aversion mot projektet gjorde att han alltid hittade på något annat i stället. Nu var han här, med lite mer än ett dygn på sig att förvandla stugan till ens närmelsevis beboelig.
Väggarna var det största problemet. Årtionden av fukt hade spritt bågnande bruna fuktfläckar på tapeten. Det såg ut som att någon spikat upp en nerkissad madrass på väggen och låtit den torka.
Max skulle bli tvungen att riva bort tapeten och lägga en ny. Att måla över som han ursprungligen tänkt skulle bara se ut som att han försökt bota spetälska med ett tjockt lager foundation.
* * *
Den svällda förrådsdörren svängde motvilligt upp. Max såg sig omkring i dunklet, visste att där borde finnas ett gammalt tapetseringskit. Ögonen vande sig vid mörkret och han flyttade på krocketspelet, en punkterad SUP-bräda och räfsor innan han hittade vad han sökte. Lim, roller, spatel, skrapa, tapetremover och vattenpass.
Uppfylld av arbetsiver och optimism stegade han ner mot gäststugan. Från regnvattentunnan tog han en hink vatten, spädde ut tapetremovern som satt sig en aning, stack i rollern och satte i gång. Tapeten sög i sig av den gröna geggan som löste upp limmet och bubblade till tapeten.
Skrapan slet mot väggen och tapeten föll av i breda, blöta flagor. Tre lager i olika nyanser vittnade om de årtionden som gått sedan hans farfar lät bygga stugan på 60talet. Farfar hade gjort sig om inte förmögen så åtminstone välbärgad på skogsaffärer efter kriget. Med tummen mitt i handen men smak för det goda köpte han en strandtomt och lät bygga stuga, strandbastu och gäststuga. Sen satt han på verandan med en sherry och såg solen gå upp och ner tills han dog en eftermiddag i juli av solsting och en släng av hjärtattack.
Pengarna hade levts upp av patriarkens efterkommande och Max hade inte mycket av de gamla skogspengarna att falla tillbaka på. Faktum var att det var lite knapert på kontot just nu och dagens middag fick bli budgetvariant.
Max tände gasgrillen, knäckte en öl och grillade fyra korvar svartknapriga och åt dem med senap direkt ur tuben. Med munnen full av kabanossi gick han runt i gäststugan. Det fanns bara ett hörn kvar att riva, cirka en gånger två meter. Max tog en slurk öl för att skölja ner korven och grep tag i hörnet av tapeten. Sakta kom den loss i en stor tillfredsställande bit.
En böljande bokstav framträdde under tapeten. Ett snirkligt N i stor bokstav med vacker handstil. Bokstav efter bokstav uppenbarade sig när Max läste baklänges.
N … I … V … S … T … S … I … L … A … T …. I … P … A … K.
Ordet framträdde i fel ordning från höger till vänster. KAPITALISTSVIN
Max tog ett steg tillbaka, förvånad över sitt fynd. Han tömde ölen och rev snabbt resten. Efter en stund kunde han läsa hela meddelandet.
* * *
”Här på våra fäders mark byggde vi i vårt anletes svett ett sommarställe åt landsändens största KAPITALISTSVIN.
Hoppas den snåle fan inte hittar fuktskadan i golvet innan det är för sent.”
Olof och Sigvard Persson, 1961
* * *
Byggarna hade lämnat ett meddelande på väggen och tapetserat över det. Där hade deras arga ord pyrt i sin bitterhet i över 60 år. Blyertsen lika skarp som dagen bröderna Persson skrev sin hälsning. Nog hade Max väl hört nåt om att tomten köpts för en spottstyver av en lokal familj i behov av snabba pengar. Tydligen hade virkeshandlaren slagit två flugor i en smäll och lejt dem till att bygga sommarhusen också. Strött salt i ett uppenbarligen öppet sår.
Max knäckte en till öl och såg på klockan som var en god bit över elva. Han satte sig på en pall och läste orden igen. Det var något befriande över ärligheten. Här stod det tydligt och klart vad de inte vågat eller kunnat säga rakt ut. De föraktade sin uppdragsgivare, han som förnedrat dem med ett skambud de var tvungna att ta. Därför hade de orsakat en fuktskada i golvet. Byggt in en tickande mögelbomb. Bröderna hade planerat sin hämnd för årtionden framåt. En passivt aggressiv makthandling som trotsade tiden.
Skrattet kom spontant, han gick ut i junikvällen och skrattade högt över den ödsliga tomten. Uppe på backen reste sig det stora huset, säkert det också fullt av dolda fel.
Max kunde ha valt att bli arg eller upprörd över det överlagda sabotaget, men det enda han såg var frigörelse.
Barskåpet i det stora huset var av tradition välfyllt och Max tog ett stadigt grepp om första bästa whiskyflaska, slängde korken och gick ner till gäststugan igen.
Väggarna var kala och han spacklade skruvhål och jämnade slarvigt ut ojämnheter mellan whiskyklunkarna.
Medan spacklet torkade satte han sig och läste hälsningen en gång till. Tänkte på all uppdämd ilska de burit på, hur de motvilligt spikat fast panelen, medvetet krökt spikar och ställt till det på små men irriterande vis. Max såg varje defekt i nytt ljus.
Whiskyflaskan var halvfull och fast spacklet skulle mått bra av en timme torktid till så slipade Max. Täckt av vitt damm och med dimmig blick såg han på klockan. Det var definitivt dags att runda av för i dag, men något inom honom stretade emot. Han ville inte gå och lägga sig, vakna bakfull och motvilligt tapetsera klart i ett stekhett hus.
Nej, han skulle köra på hela natten och sova nästa dag. Ta emot gästerna på eftermiddagen, utvilad och kurerad från sin krapula.
Max gick till vedlidret där han lämnat hinken med tapetklister bredvid en kopp full av permanent tusch. Max testade dem på handen. Två hade torkat, men resten verkade någorlunda okej.
På vinglande fötter raglade han ner till gäststugan.
Max drack en stor klunk av
whiskyn. Han hade allt som behövdes för att tapetsera. Det vara bara att sätta i gång. Först skulle han bara skriva lite.
* * *
Värmen väckte Max. Ansiktet brann och ljuset tvingade sig in trots att ögonlocken gjorde sitt bästa för att hålla honom i mörker. Ljuden sökte sig in i hans öron och sakta vaknade han till sans, vågade kisa upp med ena ögat.
Världen var sned. De gamla alarna vid stranden knotade sig i sidled. Vågor skvalpade under honom och hans kind låg tryckt mot bryggans sträva brädor. Max reste sig trots att varje muskel i kroppen protesterade. Världen vände sig när han steg upp, trots att allt snurrade oroväckande. Solens strålar hade aldrig plågat en människa som de nu torterade Max. Den vänstra kinden var rödrandig av bryggans plankor, den högra högröd av solbränna.
Max tittade på armbandsuret han fått av Victoria på deras första bröllopsdag.
Halv tre.
Herregud. Victoria och gästerna skulle vara här om två timmar. Hur hade han däckat så fullständigt, tänkte Max när han gick längs bryggan mot gäststugan.
Vid verandan hittade han flera bitar av pusslet. Den första whiskyflaskan hade följts av två kamrater, en blåbärslikör som stått längst bak i skåpet så länge Max kunde minnas och en flaska vodka av eventuellt sovjetiskt ursprung.
Kolgrillen låg omkullvält en bit bort och ett grillspett med en förkolnad korvstump stack upp ur gräsmattan som ett förlorat svärd på ett slagfält. Nattmaten hade inte gått enligt plan. Eller var det frukosten? Minnesbilderna var suddiga.
Dörren stod på vid gavel och Max tvekade om han vågade gå in. Kroppen valde åt honom och han kastade upp på trappan. Nu var han tvungen att gå in för att hämta nåt att städa upp med.
Med blicken fixerad i golvet steg Max över tröskeln. Han höjde huvudet och såg på sitt värv.
Det var ingen katastrof. Inte ens så farligt snett, överlappningen kunde ha varit värre och luftbubbrätt lorna var inte heller så hemska som befarat. Max satte sig lättad på pallen. Åtminstone hade han blivit klar. Han tittade mot Bröderna Perssons hörn. Det var slarvigt tapetserat, ett kraftigt ryck skulle avslöja brödernas hemlighet. Det skänkte honom en viss frid, att han visste vad som stod där bakom.
På golvet låg tapetseringsgrejer och en massa tuschpennor utströdda. Huvudvärken, illamåendet och solgasset till trots städade Max upp gäststugan och gården från gårdagens förödelse. Det var en uppvisning i den bakfulles maniska skamstädning, när den ångerfulla trotsar plågorna för att skammen är större än lidandet. Det var midsommarafton och han skulle kämpa sig genom en parmiddag med Andreas och Terese, det fick inte finnas något de kunde klaga på.
En kvart hann Max sitta på bryggan och pusta ut innan Andreas Mercedes rullade in på gården. Systrarna steg ur bilen i somriga klänningar och korgar dignande med godsaker. Tanken på sill fick det att vända sig i magen på Max, men själva åsynen av Andreas var värre.
Med tröjan knuten över bröstet som det äckel han var kom han emot Max.
”Trevlig midsommar!” sa Andreas, tog av sig solglasögonen och tittade sig runt på tomten och bedömde allt han såg. ”Man skulle trott att rabatten tagit sig bättre så här års, men kanske jordmånen har sett sina bästa dagar,” anmärkte han slentrianmässigt.
Terese hade fått för sig att kindpussar gav ett berest intryck och Max genomled charaden varje gång de sågs. Victoria kramade om Max och rynkade på näsan åt hans andedräkt, tittade frågande på honom och undrade varför han inte rakat sig. Max viftade bort frågan och tog ledningen ner till stranden i stället.
”Kom med så ska ni få checka in i den nytapetserade gäststugan! Jag blev klar i går kväll, så det är nyaste nytt.”
Stigen snirklade sig ner till stranden, en bortglömd flaska likör låg slängd i blåbärsriset och Max bad en stilla bön att ingen annan såg den. Max ställde sig vid dörren till stugan, öppnade den och bugade djupt för att släppa in gästerna. ”Stig på kära vänner.” Andreas steg in först med deras väskor, följd av Terese och Victoria, nyfikna på resultatet av hans hårda arbete.
De imponerade ”oh!”, ”ah!” och ”ljuvligt!” lät vänta på sig. Max stod på trappan, väntade på reaktionerna som inte kom. Det enda som hördes var en koncentrerad tystnad och skor som vände sig runt i rummet.
Max följde efter dem in. De andra tre stirrade ömsom på väggarna, ömsom på Max.
”Vad i helvete har du för fel?” väste Victoria med tårfyllda ögon och rusade ut. Terese följde efter henne och gav Max en blick av glödande blixtar på väg ut.
Tapeterna hade lossnat från väggen. Limmet måste ha frusit över vintern och förstörts, tapeterna låg nu utfläkta på golvet. Bakom avslöjade de en vägg full av svarta, spretiga bokstäver och hornbeklädda streckgubbar. Varje kvadratcentimeter av väggen var nerklottrad med svart tusch och Andreas namn syntes överallt. All undertryckt ilska och förnedring Max burit på och aldrig ventilerat stod där svart på vitt.
Andreas vände sig om för att gå och såg rädd ut när han mötte Max blick.
”Jag står för varje ord,” sa Max med ett leende och satte på sig sina solglasögon. Han tog en öl ur kylskåpet, satte sig i solstolen på bryggan och hörde hur bilen rivstartade på parkeringen.
Det skulle nog bli en trevlig midsommar trots allt.