Det behövs ingen ny journalistregel för fotot på presidentens son

Det är utmärkt att Opinionsnämnden för massmedier (ONM) behandlar fallet med den fotograferade presidentsonen. HBL har inte publicerat bilden men står bakom rätten att fotografera på allmän plats. Det är en fråga om yttrandefrihet som vi inte ska begränsa.

Där sitter han mellan båda sina föräldrar på läktaren i Åbo, fyraåriga Aaro. Som vilken familj som helst tittar de på friidrottstävlingen Paavo Nurmi Games.

Men det är inte familjen Vanlig som sitter där utan landets president med fru och son. Några pressfotografer lägger märke till dem och knäpper en serie bilder. Det finns inte många publika bilder på sonen från tidigare, och det vet fotograferna.

Foton publiceras i flera tidningar och presidentparet gillar det inte. Bilderna togs och publicerades utan tillstånd. Presidenten uppmanar journalistkåren att se över sina regler: var får man fotografera, vem får man fotografera och under vilka omständigheter.

Två besvär lämnas in av privatpersoner till Opinionsnämnden för massmedier (ONM) som på onsdagen beslöt att ta ärendet till behandling. Det är ett utmärkt beslut, för det behövs ett besked om vad som gäller. ONM är ingen myndighet, utan ett självreglerande organ, men med stor trovärdighet.

Till saken hör också att ONM är mitt uppe i en process med att uppdatera journalistreglerna samt tolkningarna av dem, så även mot den bakgrunden passar det bra att diskutera den här saken nu. HBL har inte publicerat fotot på presidentens son men det oaktat ser vi inga problem med det som princip. Det finns inget komprometterande med bildserien. Den togs på en allmän plats och där är det i regel tillåtet att fotografera. Det slås fast i journalistregel 29 som säger att “aktiviteter som äger rum på en offentlig plats är det i allmänhet tillåtet att referera och avbilda utan vederbörandes tillstånd”.

Sen tillkommer naturligtvis aspekter som ska beaktas, särskilt vad gäller publicering. I vilket syfte och sammanhang ska bilden användas? I regel 30 specificeras det så här: “Även då offentligt material publiceras bör man iaktta skyddet

för privatlivet. Allt offentligt material är inte nödvändigtvis publicerbart. Särskild försiktighet bör iakttas då man behandlar frågor som rör minderåriga.”

Nu säger någon kanske: “Just det! Presidentens son är minderårig”.

Och ja, det är inte svårt att förstå presidentparets önskemål om att sonen ska lämnas ifred.

Även statsminister Sanna Marin har bett om samma återhållsamhet gällande sitt barn. Hon och hennes man vill inte att den treåriga dottern exponeras utan tillstånd. Även om föräldrarna är offentliga personer är barnen privatpersoner, skriver Marin.

Det är fint att de skyddar sina barn från det obarmhärtiga rampljuset, och det är bra att de är tydliga med sitt önskemål. Men att skriva in föräldrarnas önskemål som regel är problematiskt. Det finns fall av annan karaktär: Högsta domstolen har en gång beordrat en film att avlägsnas från Youtube trots föräldrarnas tillstånd. Filmen visar hur deras barn tvångsomhändertas.

Men tillbaka till presidentparet. Man får utgå från att det är ett övervägt beslut när presidentparet tar med sonen på en allmän friidrottstävling. De vet att det är tillåtet för vem som helst att fota på allmän plats. Det är följaktligen fullt möjligt att det finns bilder av presidentens son också på privata instagramkonton. Det är i så fall också bilder tagna utan tillstånd av presidentparet.

Poängen är att det inte behövs någon ny regel för att uttolka var gränserna går. Det är inte alltid lätt, inte ens för den mest rutinerade publicist, men vi ska hellre förtydliga tolkningarna än börja skriva in inskränkningar. Medierna kan beakta presidentens och statsministerns önskemål med nuvarande bestämmelser.

Det är ändå bra att Opinionsnämnden tar sig an fallet och kommer med ett uttalande om vad som är god journalistisk sed. För som ordförande Eero Hyvönen säger i en HBL-intervju kan det finnas situationer där det är acceptabelt att fotografera även om presidenten och statsministern är av annan åsikt.

Själva essensen i yttrande- och publiceringsfrihet handlar om rätten att få uttrycka sig också när någon eller flera upplever det som obekvämt. Yttrandefrihet är, enligt FN-stadgan om mänskliga rättigheter, rätten att yttra, föra fram och ta del av information och idéer utan fruktan, eller olagliga och godtyckliga begränsningar.

Det är med andra ord mediehusen själva som ska avgöra vad som publiceras . Därmed faller också ansvaret på mediehusen att fundera över gränser och sammanhang. Det är därför önskvärt att Opinionsnämnden behandlar fallet mångsidigt och hjälper till med bedömningarna.

Yttrandefriheten är en principiellt viktig sak och en grundbult i den västerländska demokratin. I dagens turbulenta värld med grannländer nära inpå där den högsta politiska ledningen infört begränsande medielagar ska vi inte följa efter med ogenomtänkta begränsningar.

Även små droppar kan urholka berg.