Galna gula faror som inte spelar andra fiol
Minionernas sjabbel och gulliga dårskap antar närmast intergalaktiska proportioner i den nya filmen, där det vankas fler skurkstreck än vanligt. Det blir festlig rotvälska och massor av hyvens musik, samt ett helknäppt karaktärsgalleri och prutthumor som gör att filmen går i mål som en vinnare. Minioner: Berättelsen om Gru
(Minions: the rise of Gru) Betyg: 3/5
Regi: Kyle Balda, Brad Ableson och Jonathan del Val. Manus: Brian Lynch och Matthew Fogel. Röster i originalversionen: Steve Carell, Pierre Coffin, Michelle Yeoh. Även på svenska och finska. 88 min. F7.
Minioner är samlingsnamnet för de små gula faror som år 2015 belönades med en helt egen film, en utomordentligt rolig sådan. Annars har ju firma Kevin, Stuart & Bob fått nöja sig med att spela andra fiol åt Gru, den aspirerande superskurken bekant från de tre Dumma mej -filmerna.
Fler skurkstreck vankas det i
Minioner: Berättelsen om Gru, det säger sig självt. Men glädjande nog har Minionerna här en mer framträdande roll än vanligt. Och då tenderar det att hända och ske. Här möter vi en 11-årig Gru (Steve Carell på engelska) som till skillnad från sina klasskamrater varken vill bli läkare eller brandman. Hans högsta önskan än att bli medlem i Grymlingarna, det mest ökända av skurkkollektiv. Men se här vill man inte veta av några ”knubbiga småglin”, alltså blir det kalla handen.
Inte för att Gru är den som ger slaget förlorat, nix. I ett försök att imponera på fulingarna snor han en värdefull relik som dessvärre hamnar i händerna på Otto, en av nykomlingarna i Minionlägret. Och han/den vet förstås inte bättre än att byta ut dyrgripen mot en gullig sten som påträffas på ett barnkalas.
Sjabbel utan like
Hur som helst bär det av till 70talets San Francisco där hela gänget sammanstrålar. Och där Gru fortsätter att snegla på grymlingarna, bland dem Willy Knog och Fräcka Freja (med en afrofrilla som hade gjort Angela Davis avundsjuk) drar minionerna mattan under alla och allting, inklusive sig själva.
Vad slutresultatet beträffar finns det både goda och dåliga nyheter. De dåliga nyheterna är att Gru inte är det mest självklara av affischnamn, att killen i termer av karaktärsskildring för länge sedan målat in sig i ett hörn.
Men det kan man inte säga om Minionerna vars sjabbel och gulliga dårskap antar närmast intergalaktiska proportioner. De facto får man gå till 50-talets Warner Brothers-kortisar – Snurre Sprätt et consortes – för att stöta på maken till glad anarki.
Då har vi inte sagt ett ord om den rotvälska och rappakalja som minionerna fortsättningsvis släpper ur sig – lika obegripligt som festligt.
Kreativa turer
Knappast blir det sämre av att regissören Kyle Balda och hans lagkamrater iscensätter galenskaperna med en kreativitet och inspiration som gör att filmen sällan känns tokstökig (som så ofta i barnkammarsammanhang av i dag).
Nej, Mamma Mu och Kråkan är detta inte, inte heller Alfons Åberg, men det goda humöret i kombination med det helknäppa karaktärsgalleriet och en prutthumor som inte ber om ursäkt för sig gör att filmen går i mål som en vinnare.
Speciellt inbjudande är sekvensen där Kevin och hans polare går i lära hos Chow, en i Chinatown bosatt kung fu-mästare som på förekommen anledning står inför världens utmaning.
Massor av hyvens musik, från det tidstypiska discostuket till Ramones, Mott the Hoople och Rolling Stones (i tolkning av minionerna, jösses) – föräldragenerationen uppskattar gesten.