Aborträtten är alltid politisk

Det skulle bli ett politiskt hallå om aborträtten för kvinnor i Sverige begränsades från 18 till 12 veckor – en gräns som kvinnorna i Finland, Norge och Danmark är nöjda med.

Kvinnor ska kunna regera över sin egen kropp och ha rätt till en trygg och fri abort. Det är en viktig princip i samhället och något vi alla ska försvara. I europeiska länder har man lyckligtvis haft en bred respekt för den rätten – förutom i Polen och i Irland, oacceptabelt nog.

Men sättet på vilket vi nu i Finland talar om utvecklingen i USA – där det nu är landets delstater som får bestämma om aborträtten och det inte längre handlar om en federal rättighet – visar att vi inte förstår att abort är en politisk fråga även hos oss. Vi tar vår lagstiftning för given – till och med så mycket att vi inte ens ser att vårt samhälle begränsar aborträtten relativt kraftigt.

Sanningen är att kvinnor aldrig har kunnat bestämma helt som de vill – och det vill vi som samhälle inte heller att kvinnor ska.

I Finland får man abort relativt fritt inom 12 veckor från början av graviditeten. Det finns mycket formaliteter kring processen, inklusive två läkarintyg, som definitivt borde förenklas och moderniseras. Men fritt kan man ändå kalla nuläget. Ingen djupare motivering behövs för den som är gravid, och ingen myndighet kan i slutändan hindra att kvinnan väljer abort.

Det är dock viktigt att förstå att gränsen på 12 veckor inte alls är universellt accepterad överallt, och kan även upplevas som sträng. Till exempel i den amerikanska delstaten Virginia diskuterar man just nu att aborträtten borde begränsas till 15 veckor, en gräns som många abortaktivister är emot och som de anser vara för begränsande.

Vi får aldrig förbjuda abort – det är en grundläggande rättighet som kvinnor ska ha. Men Finland har alltid haft en gräns som i praktiken också tar hänsyn till det ofödda barnet. Det är väldigt få som skulle propagera för att tillåta helt fri abort till slutet eller sista trivärde mestern av graviditeten utan anledning, bara för att en kvinna vill.

Den amerikanska debatten har aldrig byggt på en motsvarande kollektiv samsyn om en gräns som de flesta medborgare godkänner.

12-veckorsgränsen har inte heller debatterats hos oss, trots att ingen numera kommer ihåg var gränsen kommer ifrån. Vi behöver bara titta på läget i Sverige, där motsvarande gräns är 18 veckor – och kanske vet inte alla i grannlandet heller varför deras gräns är som den är.

Man kan ändå gissa att om politiker i Sverige nu skulle kräva att gränsen där ska sänkas till 12 veckor – som även gäller i Danmark och Norge – skulle det garanterat möta motstånd. I EU-landet Holland är gränsen för fri abort till och med 24 veckor.

Oftast är det bra och välkommet med livlig partipolitisk debatt, men just i abortfrågan ligger ett enormt i den samsyn som vi har som land. Nästan hela Finland utgår från att abort ska tillåtas samtidigt som tidpunkten när den kan göras fritt begränsas.

Vi behöver därför inte öppna Pandoras ask och göra abort till en öppet politisk fråga – bara för att det är så i USA.

För många är abort också en etisk och privat samvetsfråga. Om vi nu kollektivt har hittat en modell som de allra flesta kan leva med – oberoende av sin privata syn – så vi behöver inte börja fundera på till exempel huruvida det vore bättre att ha samma gräns som i Sverige.

Vi måste också komma ihåg att i USA utgör en oplanerad graviditet en enorm personlig risk, speciellt för fattiga. I vårt samhälle där dagvård, socialt stöd och annan strukturell hjälp finns är risken mindre, och därigenom ett beslut om att göra abort något som ingen tar lätt på.

Det finns nu röster i Finland som har föreslagit att aborträtten borde skrivas i grundlagen. Det är definitivt väl menat. Risken är bara att en sådan process skulle öppna upp för just en sådan politisk debatt som vi inte behöver om vad rätten egentligen innebär i praktiken. Det skulle inte nödvändigtvis leda till enbart goda saker.

I Texas i USA var det formellt tillåtet att göra abort tills den sjunde veckan innan högsta domstolen avskaffade den federala aborträtten. Många kvinnor hann inte reagera på graviditeten så snabbt, vilket i praktiken innebar att rätten till abort var teoretisk. Rätten fanns, men inte i praktiken.

12 veckor är en lokalt uppfunnen gräns, lika mycket som 18 veckor är det i Sverige. Vi kunde debattera vilken som är bättre i all evighet och så småningom bli lika polariserade som amerikanerna.

I stället för att politisera aborträtten mer än nödvändigt kan vi uppskatta nuläget och se värdet i vårt nuvarande system.