Hat föder hat, kärlek föder kärlek

Jag är fjorton-femton år gammal och kramar om täcket. Tårarna rinner ner för mina kinder som pärlor och jag gör allt för att snyfta tyst. Just den här natten har jag insett att jag lesbisk. Homosexuell. Det där något som inte talas om. Det där något som porträtteras som ett skämt, eller liknande, i medier. Det som inte talades om i klassrummen. Ordet ”homo” eller ”lesbisk” var ord som inte fick användas. Någon information fanns inte. Varken organisationer som Seta eller Regnbågsankan kom och förklarade att hlbtiq var något normalt.

I dag känner jag glädje och stolthet när unga personer, i högstadieåldern, lugnt kommer ut som en del av en minoritet – oberoende om det är frågan om en sexuell- eller könsminoritet. För inte i världen att du kom ut på 2000-talet till dina klasskompisar.

Långsamt började jag acceptera mig själv, genom att först komma ut som bi. För att senare i gymnasiet erkänna vad jag var – att jag var homosexuell. Sedan dess lovade jag mig själv att aldrig mer vara rädd, utan om folk hade problem med det var felet i dem och inte hos mig. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd och då svarar jag att jag gömt mig tillräckligt länge inne i skåpet och att jag vägrar göra det mer.

Men just nu, i juni månad, när det firas Pride, sker något oväntat. Det sker en attack på en gaybar i Oslo och ännu vet ingen om ifall gärningsmannen handlat i någon form av religiös övertygelse eller om han haft mentala problem. Eller båda.

Hela Pride ställs in bara för att en person tycker det är en bra idé att gå in och skjuta. Många där inne, på nattklubben, ville bara göra två saker. Dansa. Och fira. För många betyder det att otroligt mycket, att för en kort tid få fira Pride. Få vara normal och känna glädje med vänner och andra. Kanske för en gångs skull tänka ”här hör jag hemma.”

Vägen att göra något som att gå in på nattklubben har betytt mycket. Många, ännu i dag, vågar inte göra det – för det svåraste en person någonsin ska göra i sitt liv är att acceptera sig själv. Jag, som 18-19 år, stod själv en gång med bultande hjärta utanför DTM, när klubben ännu var belägen på Robertsgatan. För mången var det den enda fristaden som kanske fanns. En lång tid var det nästan enda stället att möta andra homosexuella kvinnor, om man inte valde att leta efter någon via nätet.

Men det är inte bara offren på nattklubben som jag sympatiserar med. Jag tänker ännu på gärningsmannen och hans bakgrund. Han är född i Iran där homosexualitet bestraffas med döden. Hur många muslimer drar han nu inte med i smutsen? När det finns de som bara vill leva sina liv, men ännu en gång ska de kanske på gatan få höra ett och annat glåpord – att de kan dra tillbaka därifrån de kom.

Vi människor har en oerhörd förmåga att genast generalisera och stereotypisera det som verkar vara farligt i våra ögon. Då brukar jag tänka på varför det är så svårt att låta människor vara människor. Hur många gånger har inte en vit person anfallit människor med annat påbrå, när de varit på ett offentligt ställe? När de kanske velat integrera sig i det nya samhället och kulturen, där de nu lever?

Trots det sorgliga som skedde i Oslo önskar jag att folk inte springer tillbaka och gömmer sig. Vi har visat människor som velat skrämma oss tillbaka in i skåpen, längs med historiens gång, att det inte går. För vi, regnbågsfolket, finns. Vi finns där ute och det kommer vi alltid att göra. Nu hoppas jag att vi, som människor, kramar om våra nära och kära. Och visar hur viktiga vi är för varandra och ropar: Happy Pride!

Hat föder hat. Kärlek föder kärlek. Jag väljer kärlek.

Petra Bussman

Helsingfors