Amerikansk familjefest i postminimalismens tecken
Folkligt stoff och politiskt ställningstagande står i centrum för tonsättaren Julia Wolfe, konstnärlig ledare för årets Sommarmusik. Men också någon levande icke-amerikan hade suttit fint. Annars bjuds det mest på mer eller mindre lättlyssnad amerikansk samtidsmusik.
Konserter i Konstfabriken i Borgå 30.6.
Dirigenter: József Hárs & Brad Lubman. Trio Mediaeval (Linn Andrea Fuglseth, Anna Maria Friman, Jorunn Lovise Husan), Mark Stewart, elgitarr, banjo, dulcimer.
Wolfe, Barber, Gordon, Reich.
Avantis Sommarmusik har i år fått en tydlig prägel av amerikansk familjefest. Konstnärliga ledaren
Julia Wolfe (f. 1958) hade programmerat inte mindre än sex egna verk, av vilka fem förverkligas. Dessutom har hon inkluderat både sin man Michael Gordon (f. 1956) och musikkollektivet Bang in the Cans tredje grundare David Lang
(f. 1957) med två verk var samt en hel rad övriga levande, och två döda, amerikanska tonsättare.
Inte mindre än tretton av årets sjutton tonsättare är USA-medborgare och kvartetten utanför den exklusiva klubben är Bach, Beet
hoven, Fanny Mendelssohn och György Ligeti. Inga dumma val, men visst hade det suttit bra med även någon levande icke-amerikan, liksom ytterligare någon klassiker. Om ej annat så för den välgörande, och för Avanti! så typiska, diversitetens skull.
Därtill kommer att frapperande många av de aktuella amerikanerna företräder en stilinriktning som brukar kallas postminimalism – ett slags estetiskt utvidgad fortspinning på minimalismen – samtidigt som även de övriga representerar en mer eller mindre lättlyssnad samtidsmusik. Smart eller ej? Svårt att säga utan att ha tagit del av hela festivalen, men visst känns helheten åtminstone på pappret stilistiskt onödigt likriktad.
Nytt liv i gamla former
Gudskelov är Wolfe själv en rasande bra tonsättare, som förmår blåsa liv i former som lätt kan kännas förstelnade och fylla läglar som kan framstå som nog så förstenade med ny frisk energi. Så inte minst i det enda numret vid torsdagens eftermiddagskonserts, 70 minuter långa verket Steel Hammer för tre kvinnoröster och kammarensemble.
Den legendariska balladen om den befriade slaven John Henry, som med livet som insats utmanar en ångborr i bergsstålhuggningens ädla konst – känd från bland annat
Pete Seegers repertoar och existerande i en mängd olika versioner – har sporrat Wolfe till ett rikt och mångfasetterat verk där två av hennes centrala inspirationskällor, folkligt stoff och politiskt ställningstagande, på ett kreativt sätt slår följe.
Det skall medges att uttrycket stundom kan börja kännas en smula tjatigt, men just i det ögonblicket slänger Wolfe in ett kontrasterande element och växlar smidigt in på ett nytt spår. Att hon är väl förtrogen med även andra uttrycksmedel än de postminimalistiska framgår dessutom med all tänkbar tydlighet av exempelvis några skönt kakofoniska passager, där hon formligen hamrar in sitt budskap i lyssnarens medvetande.
Att Wolfe dessutom fick sin sex personers instrumentalensemble (cello, kontrabas, klarinett, gitarr, piano, slagverk) att klinga som betydligt större än den är säger något om hennes professionalism. Gitarrlegenden Mark Stewart trakterade förutom elgitarren även bland annat banjo och appalachisk dulcimer samt stod för ett imponerande rytmiskt fotarbete. Trio Mediaeval, som medverkade vid uruppförandet 2009, kryddade sina krävande vokalstämmor med fräscha norska färgningar och dirigenten József Hárs höll bra koll på samtliga klangliga och rytmiska legeringar.
Suggestivt narrativ
I jämförelse med sprängkraften i den smällkaramellen framstod torsdagskvällens officiella öppningskonsert som en rätt avslagen tillställning och också här var det Wolfes musik som räddade showen tillägnad stråkarna. Även hennes verk Cruel Sister (2004) baserar sig på en folklig ballad – denna gång engelsk – och man kunde här beundra såväl Wolfes innovativa sätt att integrera element från rockmusiken som hennes förmåga att bygga upp ett suggestivt och dramaturgiskt fungerande narrativ.
Samuel Barbers ikoniska Adagio för stråkar framstod, hur vacker musik det än är, som ett långsökt öppningsnummer, medan gammelminimalisten Steve Reichs kortkorta Duett för två violiner och stråkorkester (1994) – med Raymond Cox och Kati Kuusava som stilrena solister – i all sin charm trots allt inte hör till hans mer betydande verk.
Ändå kändes Reichstycket äventyrligt i jämförelse med Michael
Gordons olidligt utdragna och monotont repetitiva Weather One
(1995), där han påstår sig stöta på
Vivaldi i den musikhistoriska hissens stopp på åttonde våningen. Inte ett uns av Vivaldis frigörande motoriska energi återfanns dock här och stycket är ett avskräckande exempel på hur krävande den såkallade postmodernistiska genren de facto är. Dirigenten Brad Lubman kom betydligt bättre till sin rätt i konsertens övriga nummer än i Barbers Adagio, där hans yviga gestikulerande framstod som minst sagt oändamålsenligt.
Vid Sommarmusikens första regelrätta orkesterkonsert på fredag möter Wolfe bland andra Aaron
Copland och John Luther Adams, medan söndagens avslutningskonsert ställer Wolfes kroppskonsert för slagverk (riSE and fLY med Colin Currie som solist) mot Fanny
Mendelssohns Uvertyr C-dur och Beethovens sjua. Torde ha alla förutsättningar att bli riktigt skoj.