I Vardagar får allt rymmas med
Ulf Lundell skriver sitt liv, i en kreativitetsnärande textmassa som ska fånga livets smått obegripliga mångfald. Han rapporterar med skarp och oförsonlig blick – en ostoppbar ärlighetsmaskin som kan utnämna vårt millennium till ”den nya medeltiden”. Naturen och fågellivet lockar fram mjukare klanger i anteckningarna.
Vardagar 6 & 7 Wahlström & Widstrand 2022
Under de senaste åren har Ulf Lundells Vardagar-volymer blivit en nödvändig del av sommarläsningen. Den första utkom 2018, och överraskade både läsare och kritiker – en fri dagboksform av det slaget kändes genast optimal för en gammal räv inom musik- och litteraturvärldarna som han.
Därefter har de omfångsrika utgåvorna inte gett samma överraskningseffekt, men en trivsam läsning har de alltid erbjudit. De tre första åren utkom en volym i året, men i fjol kom två band och den principen följs också när det blivit dags för Vardagar 6 och Vardagar 7.
De 1150 sidorna spänner över tidsaxeln september 2020 till september 2021.
Och eftersom Lundell i slutet av den föregående boken fick ett inbjudande mejl av en kvinna, och lite motvilligt började tycka att denna N verkade intressant, kan man nu från början ana att han trots alla löften om motsatsen igen ska halka in i ett förhållande.
Varje gång N de första månaderna berörs uttrycker han såväl entusiasm som motstånd och oro, men det verkar i varje fall som om de bägge skulle fungera bra tillsammans när de ses. Trots att hon är ungefär 30 år yngre än han, och dessutom från Stockholm.
”Hon har väl charmat mej / Fyllt mitt liv med mening och glädje / men: den kostar”.
I den sjunde delen bor N periodvis hos honom, och arbetar på distans.
Struntar i politisk korrekthet
Livet och rutinerna rullar på i Lundells hemlandskap, med kreativitet, samvaro och tristess i en ohelig men funktionell allians. Men dessutom pågår livet ute i Sverige och världen, och filtreras då genom hans Österlenvardag.
Det är intressant att via anteckningarna kastas tillbaka till åren 2020–21, närhistoria i högsta grad men också en tid fylld av sådant man gärna velat glömma. Donald
Trump. Coronapandemin före vaccinet. Rysslands accelererande utveckling mot diktaturstyre.
Lundell står via ett frenetiskt nyhetsintag mitt inne i den tiden, och rapporterar ur sitt personliga perspektiv, med skarp och oförsonlig blick. Och det är uppfriskande med en författare som struntar i politisk korrekthet eller mottagarreaktioner; kompromisser har sällan stått på den här mannens personliga agenda, och också i dag är han en ostoppbar ärlighetsmaskin som kan utnämna vårt millennium till ”den nya medeltiden”.
Och när världsläget fått sitt kan han i ett svep övergå till att döma ut listor på de 500 bästa böckerna eller skivorna som meningslösa. Själv föredrar han, som han säger, de listor han skriver på kvällen ”så att jag vet vad jag ska göra dagen därpå”.
Kanske trivialt, men i den här kontexten också befriande opretentiöst. Och jag uppskattar överlag den speciella självironiska humor han med åren utvecklat. I någon anteckning berättar han om hur han passerat ortens pizzeria, och två damer där hojtat ”ingen pizza är också en pizza” åt honom. Roliga äldre kvinnor, konstaterar han, givetvis mycket medveten om anspelningen på hans ökända uttalande efter att han på 1990-talet missat ett turnédatum: ”En inställd spelning är också en spelning.”
Men det är naturen och fågellivet som effektivast lockar fram de mjukare och mer poetiska klangerna i hans anteckningar. Hit söker han sig när han behöver ro eller tröst, och i den miljön kan också kläcka en del smått aforistiska rader.
”Bäst vore att sitta som en sten stilla / på en åker under månen / Att göra inget / Så fort folk gör nåt går det åt helvete”.
Rikedom, volym och ärlighet
Ulf Lundells flödande ymnighet kan säkert locka en del läsare att efterlysa strykningar. Och det är sant att en viss pratighet också förekommer, men när det handlar om en textmassa som ska fånga livets smått obegripliga mångfald är devisen ”allt ryms med” inte bara konsekvent utan också kreativitetsnärande.
Här finns goda skäl att satsa på rikedom, volym och frispråkig ärlighet – och Lundell är heller inte alls rädd för att också lyfta fram egna svagheter och tillkortakommanden.
Överlag har principen att skära i materialet, förtäta och avgränsa aldrig hört till hans starkaste sidor, inte när det gällt musikalbum och inte heller i romanerna. Men nu har han alltså till slut hittat ett format där det otämjda överflödet sitter rätt.
Formen må vara ganska grovt tillyxad under en del partier, men det är spännande att glida med i den närmast hypnotiska mixen av vardagssysslor, fåglar, politiska ställningstaganden, minnen, läsoch musikupplevelser och ny förälskelse. Lundell skriver sitt liv, och man kan aldrig veta vilken ton han ska anslå eller tematik han ska välja på följande sida.
Man drivs fram och tillbaka, mellan smått och stort, mellan kärlek och irritation, mellan ryggont och skaparglädje. Och om en viss utmattningseffekt mot slutet av del 7 började göra sig påmind var den inte värre än att jag med säkerhet hinner repa mig till nästa sommar, då jag ska kasta mig över nästa band.