Tiden ännu inte mogen för obligatorisk studentsvenska
Jag kommer med en kommentar från fältet, det vill säga den verklighet elever lever i gällande "tvångssvenskan" i finskspråkiga skolor.
Det är helt rätt med HBL:s chefredaktör Erja Yläjärvis (HBL 20.6) önskan om en levande tvåspråkighet – även vice versa – men då det gäller åtgärder måste jag som lärare hålla med undervisningsminister Li Andersson (HBL 28.6) – coronan har satt sina spår och den psykiska hälsan är inte längre liknande hos de unga som till exempel för tjugo år sedan. Låt mig förklara.
Jag är utbildad speciallärare inom andra stadiet, det vill säga yrkesskolor, men har i mer än trettio år undervisat språk, då närmast svenska (som är mitt modersmål) även i grundskolan och – som bra jämförelse – i gymnasiet den sista terminen 2004 då "tvångssvenskan" skrevs, och nu 2021-2022 då detta varit frivilligt.
Skillnaden i elevernas kunskaper under denna period är enorm. År 2004 hade vi bland annat en frivillig kurs i uppsatsskrivning, och hade verkligen ett stort arbete att kolla och rätta alla de åtta texter eleverna under kursen skrev. Och det var verkliga uppsatser med innehåll, ingalunda snabba, korta e-post som dagens abiturienter åstadkommer.
Problemet ligger inte i frivilligheten eller tvånget, utan inom det området Andersson nämner – antalet lektioner som ingalunda tilltog, utan spreds ut i och med den nya läroplanen då svenskan skulle tas med i läsordningen redan från sjätte klassen i lågstadiet – oberoende om skolorna hade att erbjuda en kompetent lärare i ämnet eller inte. Nu skördar dagens abiturienter resultatet av detta misstag i läroplanen.
Idén var ju bra, men vi lärare blev grundlurade då svenskan ingalunda fick mer lektioner, utan sjätte klassens undervisning togs bort från åttorna! Med periodsystem i de flesta grundskolor och gymnasium i dag har Andersson alldeles rätt i att det kan gå närmare ett år mellan kurserna i svenska!
Den första kursen i svenska i gymnasiet är bara repetition av saker eleverna borde ha lärt sig under de fyra år de studerat svenska, men verkligheten är att lära ut nybörjarsvenska. Inalles fem obligatoriska kurser plus tre till inför skrivningarna erbjuder de flesta gymnasier, men grunden i den kunskap eleverna borde ha vid detta tillfälle saknar de flesta tack vare en mycket brokig bakgrund!
Svenskan är obligatorisk även i yrkesskolorna, och eleverna har till sitt förfogande en kurs beroende på skolan, mellan 16-20 lektioner (!) där det borde undervisas fackspråk inom diverse yrken. I praktiken blir det ju att kunna köpa en kopp kaffe eller öl på svenska och repetera det de inte lärt sig i grundskolan.
Motivationen för ungdomar vars grundkunskaper i språket, som inte egentligen finns, är verkligen låg. De flesta stödlektionerna åt eleverna ges just i svenska, och likväl hudar många i denna enda kurs i svenska.
Jag håller absolut med det som Anderssom kommer fram med; flere lektioner och enhetligare undervisning i språket!
Finskans roll i de svenskspråkiga skolorna är liknande – den grammatikorienterade undervisningen med lågt veckotimsantal inspirerar verkligen inte till att öva någon studentsvenska!
När tiden är mogen och grunden bra, då önskar vi absolut att svenska i studentskrivningarna igen blir obligatorisk – men inte än!
Och undervisningen bör ge resultat, jag skäms då vår statsminister Sanna Marin talar engelska med sina svenska kollegor – trots att hon kommer från det tvåspråkiga Finland!