För Johan är övergångsställen utan ljudsignaler en chansning
HBL följde med hur en synskadad person orienterar sig i Helsingfors centrum. Hörseln är det viktigaste sinnet i stadens hörn och gator.
Träning, tid och tålamod krävs då en synskadad person ska orientera sig i Helsingfors centrum.
– En regel är att man inte ska ha bråttom, säger Johan Sundholm, 37, och skrattar.
Likt tio procent av de synskadade i Finland har Sundholm haft nedsatt syn sedan födseln. Hans syn har gradvis blivit sämre, men han kan fortfarande urskilja starka kontraster.
Måste chansa vid trafikljus utan ljudsignaler
En av rutterna Sundholm lärt sig att gå på egen hand i Helsingfors är vägen från Studenthusets spårvagnshållplats på Mannerheimvägen till Svenska folkpartiets kontor på Georgsgatan.
Sundholm stiger av och korsar gatan vid Lönnrotsgatan. Orsaken till att han väljer övergångsstället är simpel: här finns ett trafikljus med ljudsignaler som berättar för honom när det är säkert att korsa vägen.
Övergångsstället där Kalevagatan och Mannerheimvägen korsar har inte ljudsignaler. Därför väljer Sundholm att gå en längre rutt för att tryggt ta sig fram.
– Då jag korsar en gata som inte har ett trafikljus med ljudsignaler måste jag chansa. Jag lyssnar efter när andra fotgängare går över och när det inte finns fordon i närheten, säger han.
Problemet är att många fotgängare går mot rött, så att lyssna på trafiken och omgivningen är alltid inte tryggt. Därför vill Sundholm att alla trafikerade övergångsställen för fotgängare skulle ha ljudsignaler.
– Jag har svårt att tro att det handlar om en stor ekonomisk satsning, säger han.
Memorerar och övar in nödvändiga rutter
Efter att han korsat gatan svänger han till höger vid Marski. Han går rakt fram tills han hittar en kant följer den. En bil susar förbi på Lönnrotsgatan till vänster om honom och då vet han att han svängt rätt.
Att skapa rutter som går längs kanter och husväggar är det mest optimala för honom.
– Ett torg eller en parkeringsplats är svår att navigera, säger han.
Rutten övas in flera gånger med hjälp av en yrkeskunnig instruktör eller en bekant som man litar på.
– Jag glömmer aldrig en rutt jag lärt mig, säger han tacksamt och berättar att han fortfarande kan vägen till butiken i sin förra hemort.
Information om vägarbeten skulle vara bra
Sundholm berättar att han ibland tränar in två potentiella rutter till ett ställe, om det skulle finnas ett vägarbete eller något annat som stör rutten. Om han inte har det måste han fråga hjälp av människor som passerar honom.
– Det skulle vara bra om det skulle finnas en lista på stadens hemsida om var det finns vägarbete, hur det påverkar fotgängarna och hur länge det vara, säger Sundholm.
Folk är oftast hjälpsamma
Enligt Sundholms egna erfarenheter är personer mer hjälpsamma än för 15–20 år sedan.
– Människor frågar oftare om jag behöver hjälp om jag exempelvis står vid ett övergångsställe och lyssnar på trafiken.
Vad är dina bästa tips för att bemöta och hjälpa en synskadad person på gatan?
– Att fråga om man behöver hjälp, och inte riva tag i en. Sedan kan man erbjuda sin armbåge och på så vis leda personen över gatan. Det är det korrekta sättet, säger han.
Han berättar att personer oftast aktar honom när han går – speciellt om han har med sin vita käpp. Men en sak vill Sundholm att allmänheten ändrar på.
– Håll telefonen bort från ansiktet medan ni går, uppmanar Sundholm.
Han förstår att man ibland måsoch te ta fram kartan, men farliga situationer för synskadade och andra kan uppstå om man inte ser sig för.
Själv lyssnar han på navigeringen med hjälp av ett par hörlurar som sitter på hörselbenen, som möjliggör att han samtidigt kan lyssna på omgivningen.
Alla är olika
Sundholm poängterar att alla synskadade är enskilda individer med olika behov.
– En del kan göra en massa saker på egen hand, medan andra behöver hjälp med det mesta, säger han.
En synskadad person i Finland har rätt till färdtjänst till arbete eller skolan.
Dessutom får man 18 resor i månaden på fritiden, alltså totalt nio resor till och från hobbyer eller resor till butiken. Därför gäller det att tänka efter och planera vilka ställen man inte kan ta sig till utan färdtjänst.
– Det är inte en bekvämlighet utan det är en kompensation, poängterar han.