Gorilla stjäl showen i Östra centrum
Itäkeskuksen kesäteatteris Äiti ja Gorilla är en udda blandning av humor och smärta, lek och raseri. Den saknar inte alls sympatiska sidor, men härjandet och de emotionella svängarna riskerar att utmatta åskådaren innan berättelsen hunnit i mål.
Itäkeskuksen kesäteatteri: Äiti ja gorilla
Manus och regi: Juha Mustanoja.
På scenen: Slava Dugin, Sanna Hietala, Paul Holländer, Miko Kivinen, Sonja Silvander.
Scenografi: Anne Karttunen.
Ljud: Juuso Voltti.
Dräkt: Noora Salmi. Hade premiär den 28.6.
I hörnet av en solbakad parkeringsplats vid Jäätanssipolku i Östra Centrum har ett nytt tillskott till Helsingfors sommarteaterscener slagit upp sitt läger i en samling dekorerade containrar som rymmer så väl scen som servering.
Den lite ruffigt mysiga urbana estetiken omgärdad av grönskande natur för tanken till ett utomhusrejv, men trots att dunkande rytmer spelar en viss roll också i denna show är det som konstaterat fråga om teater och inte techno.
Här presenteras vi för den antropomorfa familjen Simanen: Björn pappan Nalle (Mikko Kivinen), vildsvinsmamman Hani (Sanna Hietala), fladdermusdottern Melissa (Sonja Silvander) och igelkottssonen Pörri (Paul Holländer).
Tillsammans driver de en biodling men pappa Nalle är bekymrad: bina hotas av minskad biodiversitet, krympande levnadsmiljöer och miljöförgiftning. Hans egen familj tycks ointresserad och ovillig att visa empati för hans oro: men småningom avslöjas det att det är Nalle själv som tappat bort empatin för de egna problem som hans fru och barn tampas med då han egocentriskt maler på om sina egna funderingar.
Raseri förändrar stämningen
Då Nalle släpar in alla bikuporna i huset och tvångsrekryterar sina barn för att hålla reda på att de livsfarligt provocerade bisvärmarna inte ska rymma blir det till sist droppen för hans fru som grundligt läser lusen av honom innan hon försvinner ut genom dörren med en packad väska.
Hennes första blixtrande raseriutbrott utgör ett praktexempel på de häftiga stämningsväxlingar som präglar hela pjäsen: svordomarna haglar och blir riktigt grova (till de yngsta i publikens chockerade förtjusning, en och annan förälder ser mer sammanbiten ut) och förvandlar plötsligt den nyss så mysiga klumpedunskomedin till ett familjedysfunktionsdrama med genuint mörk underton.
Mamma Hani planerar att förverkliga sin ungdomsdröm och åka till Afrika för att bli storviltsforskare, men hennes ambitioner stupar på dyra flygbiljetter. Hon kommer på en B-plan som dessutom slår två flugor i en smäll. På något mystiskt vis lyckas hon skaffa fram en levande, vild gorilla (Slava Dugin) som hon tar med sig då hon återvänder till hemmet.
Gorillan ska ge henne tillfället att observera ett majestätiskt afrikanskt vilddjur från hemmasoffan, och med sin skrämmande styrka ska den också hjälpa henne att disciplinera sin jobbige make.
Akrobatisk gorilla stjäl showen
Dugins gorilla utgör för mig, och säkerligen också för många andra, pjäsens absoluta höjdpunkt: med slängigt komiskt kroppsspråk och en imponerande atletisk och akrobatisk förmåga tar han inte bara scenen utan den omkringliggande miljön i besittning.
Han svingar sig från taket, slänger föremål omkring sig och klättrar i en minnesvärd första aktens klimax till och med upp på containerns tak där han utstöter ett King Kong-vrål. Till slut är hela familjen kuvad och deras matförråd tömda av vilddjurets oberäkneliga brutalitet och avgrundsdjupa aptit.
Förutom av Dugin imponeras jag också av Sonja Silvanders rolltolkning av stressad och lidande tonåring omgiven av bråkiga, självupptagna vuxna. Hennes tysta intensitet då hon försöker leva sitt eget liv och uppnå sina egna mål i skuggan av föräldrarnas nycker och gnabb väcker hjärtskärande sympati. Då hon till slut exploderar får hennes så länge undertryckta raseri mamman att verka som en futtig gaphals.
Ambitiöst men utmattande
Att pjäsen är så pass laddad med olika meningar, teman och skiftande stämningar är lovvärt ambitiöst för en knappa en och en halv timmes sommarpjäs. Men i kombination med mängden verbalt och fysiskt bråk som tittaren bombarderas med nästan konstant blir resultatet också lite utmattande.
Ibland känns det nästan lite som helheten lider av en identitetskris och försöker kompensera genom att bryta ner åskådaren med våld.
Då det lite ambivalenta och medvetet otillfredsställande slutet kommer blir resultatet att jag lämnar föreställningen med känslan att ha försökt – men misslyckats – med att tämja en vild och ostyrig jätteapa.