Spänning i luften då operafestivalen öppnade med en omstöpt modern Aida
Operafestivalen i Nyslott är tillbaka och publiken välkomnade den med jubel. "Aida måste berättas på nytt eftersom världen förändrats oåterkalleligt”, säger regissören Philippe Himmelmann om sin nyproduktion, där Egypten strukits och omgivningen är odefinierat modern. Att manövrera repertoarvalet är inte en lätt uppgift.
Giuseppe Verdi: Aida.
Dirigent Ville Matvejeff, regi Philipp Himmelmann, scenografi David Hohmann.
I rollerna Michelle Bradley, Gaston Rivero, Agnieszka Rehlis, Tommi Hakala, Tapani Plathan, Alessio Cacciamani, Johan Krogius och Iris Candelaria.
Premiär på Olofsborg 1.7.2022.
Den praktfullt traditionella regin av Giuseppe Verdis Aida från 1986, signerad András Mikó, var en omtyckt långkörare i Nyslott. Nu är festivalen är tillbaka efter en två års coronapaus med en ny produktion av Aida. Regiuppdraget har gått till tysken Philipp Himmelmann, som inte ens kan tänka sig en traditionell egyptisk tolkning. ”Aida måste berättas på nytt eftersom världen förändrats oåterkalleligt”, säger Himmelmann.
Spänningen var påtaglig och publiken jublade, då Ville Matvejeff vandrade in och höjde taktpinnen. Den egyptiska dimensionen i operan var helt struken och handlingen utspelade sig i en odefinierad modern tid. Då förspelets kärlekstema klingar i orkestern, ser vi Aida och Radamès i en väldig dubbelsäng mitt på scenen. Sängen blev stående där operan igenom och betonar människorelationernas betydelse. Huvudpersonen i dramat är Aida, vars stora kärlek till Radamès inte är socialt lämplig, liksom inte heller hans kärlek till henne.
Sociala sammanhang oklara
Himmelmann säger att han gärna slår litet över, huvudsaken är att handlingen är berörande. Det var den ibland, men inte alltid – helt enkelt på grund av att de sociala sammanhangen inte var klara. Visst förstår man att Radamès har ambitioner i yrket och att Aida är tjänarinna av något slag.
Det finns en styrande klass som utnyttjar folket för sina egna ändamål och ett prästerskap, någon form av inflytelserik ideologisk organisation med kännspaka triangeltecken på sina kostymer. Att ett krig pågår i Europa tycks ha med saken att göra, men hur det riktigt fungerar blir aldrig klarlagt och därför är det svårt att engagera sig i personernas öden.
Scenbilden domineras av en mot slottsmuren uppställd bakgrund med 720 tallrikar, var och en med en lampa i mitten, uppradade och fästa vid en väldig rörlig konstruktion. Denna lysande vägg kan dela på sig, ändra färg och ljussättning. Det såg praktfullt ut, och mer imponerande i verkligheten än på bild, men riktigt vad den stod för var inte lätt att säga.
Vissa biroller i operan har lyfts fram på ett intressant sätt. Budbäraren (Johan Krogius) har bara några korta repliker men förekommer operan igenom som miljöskadad soldat. Samma gäller den vackert sjungande unga prästinnan Iris Candelaria, som fanns med i hela operan som en irriterande pionjärflicka helt fixerad vid hjälten Radamès.
Duktiga solister
I de fyra första föreställningarna sjungs Aida av den amerikanska sopranen Michelle Bradley och senare av Helena Juntunen. Bradley har en imponerande varm och vacker röst men bommade också några gånger. Motspelaren Gaston Rivero har sin bakgrund i Uruguay, Buenos Aires och New York och hans prestation var mycket imponerande med ett snyggt diminuendo i slutet av sin aria.
Agnieszka Rehlis från Polen sjöng och spelade starkt den högfärdiga Amneris och Tommi Hakala var en hyfsad Amonasro. De båda basarna Alessio Cacciamani (Ramfis) och Tapani Plathan (kungen av Egypten) var duktiga. Ramfis roll övertas senare av Timo Riihonen.
Masscenerna med den berömda marschen gjorde sin verkan med en någorlunda välsjungande kör och väl musicerande orkester. Dansnumret kändes inte så motiverat. Slutscenen då Radamès och Aida blir levande begravna var lite märklig, där de stod med hela scenen mellan sig och den klagande Amneris inte syntes alls.
Manövrera i repertoaren
Operafestivalen tycks nu ha etablerat en schablon för hur publiken skall lockas tillbaka. Först en rad populära verk som i år är Aida, Carmen och Tosca. Sista veckan gästspel, i år nationaloperan i Rijeka där Ville Matvejeff är förste gästdirigent, med Händels Julius Cesar, Puccinis Gianni Schicchi och Busonis Harlekinen. Den strålande franske barytonen Ludovic Tézier sjunger Scarpia i Tosca och ger en egen konsert.
Det svåraste med att välja rätt repertoar för en operafestival är att manövrera mellan populära standardverk som tros dra publik och intressanta mindre spelade verk som kan öppna nya vyer för operaälskarna. En sak jag tror att man borde undvika är att slösa pengar på nya uppsättningar av festivalens långkörare. Satsar man på en ny produktion, får det gärna vara ett nytt verk.
Matvejeff fick förlängt kontrakt
Ville Matvejeff blev konstnärlig ledare för festivalen hösten 2019 och två välplanerade festivaler blev oförverkligade på grund av coronan. Nu har hans kontrakt förlängts till år 2027.
Operakansliet meddelar att den potentiella publiken mest har önskat sig Trollflöjten och någon lämplig musikal. Nästa år fyller August Everdings regi av Trollflöjten 50 år och ges på nytt i lätt reviderad forn. Från Malmö Opera kommer en produktion av Gounods Romeo och Julia som regin placerat i 1800talets New York. Julia sjungs av den firade sopranen Lisette Oropesa. Kari Heiskanens fräcka Barberaren i Sevilla är också tillbaka. Nästa års gästspel kommer från Theater Hagen som ger musikalen Spelman på taket på tyska samt en andra kväll med Bartóks Hertig Blåskäggs borg och Outi Tarkiainens A Room of One’s Own, som uruppfördes där tidigare i år.