Vi behöver känslostyrd politik – men det får inte bli samhällsfarligt

Miljö, invandring, EU. Det är frågor som polariserar oss finländare så pass att vi löper risk att börja tycka illa om människor som tänker annorlunda. Det är samhällsfarligt.

Naturskyddet i Kvarken väcker heta känslor. Det senaste exemplet är en insändare i HBL av lokalpolitikern i Korsholm Lena Gammelgård och föreningsaktiva Lasse Skog som vill att planerna på naturskyddsområdet stoppas. De önskar att arbetet med att bevara arternas mångfald görs i samarbete med lokalbefolkningen utan att den verksamhet begränsas som förekommit i området i århundraden.

De skriver också att förtroendet mellan myndigheter och lokalbefolkningen håller på att smulas sönder. “Befolkningen i Kustösterbotten har svårt att hänga med i resonemanget som förs”, skriver de och tackar särskilt riksdagsledamot Joakim Strand (SFP) som för deras talan på riksplanet. HBL har tidigare kritiserat Strands debattstil i den här frågan.

Konflikten gäller i nämnda fall naturskyddet i Österbotten men kunde lika gärna handla om Nyland, Åboland eller Åland. Konfliktlinjerna är likartade i stora som små dispyter om miljön: vi mot dom, vanligt folk (med folkvett) mot myndigheter (utan folkvett), stad mot land, huvudstad mot region.

Miljön är samtidigt inte den enda fråga som väcker starka känslor, till samma kategori hör också invandring och EU-frågor. Professor Kim Strandberg vid Åbo Akademi i Vasa forskar i det som kallas affektiv polarisering och han tror att skiljelinjerna kommer att växa i Finland även om de i en global jämförelse ännu är små.

Utvecklingen i USA, som är ett smärtsamt tudelat land för tillfället, visar hur viktigt det är att vi i tid förstår vad som kan bli följden i ett samhälle om det polariseras. Förändringen kanske sker stegvis och förhållandevis odramatiskt och är därför inte så lätt att få syn på. I Österbotten finns det dessutom av hävd en viss misstro mot myndigheterna så man kan fråga sig om konflikten om naturskyddet i Kvarken bara är en nutida version av ett gammalt arv.

Samtidigt är det utan tvekan ett praktexempel på affektiv polarisering.

Och vad betyder det då? Förenklat kan man säga att affektiv polarisering är en känslostyrd reaktion som handlar om att vi börjar tycka riktigt illa om dem som tycker annorlunda än vi själva.

“Till exempel om jag är emot miljöåtgärder kan jag börja tycka väldigt illa om personer som vill värna om naturen. Då är jag affektivt polariserad”, förklarar professor Kim Strandberg i en intervju för Svenska Yle.

Hans forskning går ut på att undersöka vilken roll våra känslomässiga reaktioner spelar när polariseringen ökar i ett samhälle.

Till hösten står vi inför en valrörelse som förutspås handla om våra plånböcker, det vill säga vardagliga bekymmer som stigande priser på mat, bensin, leverne. Det finns förståsigpåare både i Finland och Sverige (med val redan i september) som vill återgå till en politisk debatt som handlar om gammal hederlig fördelningspolitik på en höger-vänsterskala. Det skulle gynna gamla storpartier som socialdemokraterna och Samlingspartiet, kanske även Centern.

Samtidigt skulle man skrota den postmoderna värderingsskalan galtan som enkelt förklarat handlar om en liberal kontra konservativ grundsyn. Gal står för grön, alternativ, liberalistisk medan tan står för traditionell, auktoritär, nationalistisk. Kritikerna menar att skalan är ofullständig och tenderar att dela in partierna i goda och onda.

Kanske är det så men på samma gång går det inte att bortse från att politik handlar om värderingar. Politik är ingen exakt vetenskap utan utgår från människors behov och därmed blir den känslostyrd. Lägg till en ung generation som vuxit upp med miljöfrågan som den kanske viktigaste och vi har en mer komplex bild än en endimensionell höger-vänsterskala..

Ta detta med bilar som exempel - det är inte längre enbart en ekonomisk fråga utan minst lika mycket en miljöfråga. Hurdana bilar ska vi ha, elbilar, hybrider eller vad? Ska vi över huvud taget ha bilar? Hur kan man vara utan bilar i regioner utan kollektivtrafik? Och ännu: hur högt kan bensinpriset stiga innan det medför oreparerbara socioekonomiska kostnader för Finland som samhälle?

Politik är känslor. Och kanske är det just det som gått snett tidigare, att politiken i något skede blivit så rationellt känslokall att den nu håller på att slå över i sin motsats.