Syster Ratched, du är en perfekt kugge i ett maskineri som avhumaniserar patienterna
Du bemötte helt klart din patients revolt med för grovt våld. Det är just den där typens bestraffningar som gett psykiatrin ett dåligt rykte, skriver Åsa Slotte i ett brev till syster Ratched i Ken Keseys roman Gökboet.
Det har gått sextio år sedan du dök upp som en maktfullkomlig psykiatrisk översköterska i Ken Keseys
antipsykiatriska roman Gökboet
och det måste nog kännas lite märkligt för dig att du ibland fortfarande figurerar i tv-serier och också i akademisk litteratur. Också jag skriver lite om dig i min essäsamling som kommer ut i höst.
Eftersom du fått axla rollen som stereotypen för en vård som är omänsklig ville jag skriva till dig och fundera kring några saker. Många av oss känner dig från Milos Formans filmatisering av Gökboet där din vita rock, ditt perfekt uppsatta hår och den vita huvudbonaden speglar ditt själsliv. Du är kall, beräknande och plikttrogen: en perfekt kugge i ett maskineri som avhumaniserar patienterna. Men du behöver en motståndare värdig den makt du upprätthåller på enheten.
Randle McMurphy är en karaktär vars varje cell skriker efter frihet. Han revolterar mot så gott som alla regler som skapats för att kontrollera patienterna. De som sett filmen har säkert svårt att glömma Jack Nicholsons vilda blick och spretiga hår när han tar upp kampen mot hela det totalitära psykiatriska systemet.
Ken Kesey kallade dig för Stora Syster – en feminisering av George Orwells storebror, makten som alltid ser en. Varför är makt så viktig för dig? Är det ditt redskap för att hjälpa människorna på kliniken eller drivs du av andra motiv? Är strängheten och hierarkin din revansch på en värld som behandlat dig illa?
Jag förstår att det var ohållbart att låta McMurphy styra och ställa på enheten, onekligen blev dagarna händelserika när han intogs. Han borde inte ens ha hamnat på enheten, utan simulerade psykisk sjukdom för att slippa arbeta av ett fängelsestraff. På hasardspel vann han sina medpatienters pengar och cigaretter och så ordnade han den där kaotiska båtutflykten, där alla verkar ha haft det roligt. De fick komma ut på havet, söp och fiskade. De blev människor igen och mindes vem de en gång varit, inte övermedicinerade, själlösa kroppar.
Kanske fick McMurphy dem att tro att det fanns en plats i världen för dem också, att de inte var hopplösa fall? Vård måste erbjuda ett löfte om en bättre framtid, inte bara förvara och skydda människor mot yttervärlden. Förstod du någonsin det? Försökte du en enda gång bryta mot reglerna eller lydde du bara de order du själv fick?
Med tanke på hur 60-talets antipsykiatri ifrågasatte allt från vårdmetoder till att psykisk sjukdom existerar på riktigt, så kommer det kanske som en överraskning för dig att diagnoserna ökar i dagens samhälle. Det finns de som anser att psykiatrin gått för långt och som kämpar för att rädda normaliteten och menar att psykiatrin sjukförklarar känslor och beteenden som hör till ett vanligt liv.
Men människor är också bekymrade över att det finns så många ungdomar som mår dåligt och som får köa länge för att få vård. Skolan, arbetsplatserna, prestationskrav, mobbning, utseendefixering är sådant som människor behöver hjälp med. Du kanske undrar vad allt det här har med dig att göra?
Du och alla som jobbar inom vården förfogar över ett visst mått makt och det kan man inte blunda för. Patienter befinner sig alltid i ett sårbart läge också om de inte kontrolleras av vårdare i ett brutalt system.
Makt handlar inte bara om vad en läkare gör, många samtida problem är knutna till vad läkaren kanske inte gör. Den hjälp man erbjuds, om man till exempel remitteras till en specialenhet, hänger på läkarens lyhördhet och bedömning. Men också på om det finns vård att ge. Om ungdomar som behöver terapi hamnar i vårdkö och skickas hem med högst ett recept på fickan är det ett stort samhällsproblem och många män
niskor skulle nog hålla med om det här.
Resursering av vården är en politisk fråga. De flesta politiker talar varmt om det värdefulla med en god hälsovård, men det är svårare att komma överens om vad en sådan vård borde innehålla och hur den ska finansieras. God vård är inte gratis och ett medmänskligt bemötande hänger bland annat ihop med ekonomiska realiteter.
De vårdare som jobbar inom mentalvården är riktiga människor. Inte en fiktiv gestalt som du, vars karaktärsdrag är svartvita och skapta för att ge kraft åt idén om psykvård som något suspekt och inhumant. Vårdare talar allt oftare om etisk stress, att enheterna är underbemannade, att resurser saknas och att de inte har möjlighet att göra ett så gott jobb som de skulle vilja.
Ändå finns det psykiatriker och mentalvårdare som gör ett enormt viktigt arbete, som varje dag går till jobbet och gör så gott de kan. De bemöter sina patienter medkännande, hjälper dem att få en bättre psykisk hälsa och att förstå sig själva.
I dag vågar allt fler människor berätta om sina psykiska problem. Det är fint att stigmat håller på att suddas ut, men det finns nog fortfarande erfarenheter som människor håller för sig själva.
Hur minns du din plågoande McMurphy? Du bemötte helt klart hans revolt med för grovt våld. Det är just den där typens bestraffningar som gett psykiatrin ett dåligt rykte historiskt. Elchockerna stod han ut med av ren trots men lobotomin blev för mycket för honom. Den levnadsglada McMurphy blev en grönsak, som det brukar heta, och trots att du besegrade honom förlorade du.
Jag har svårt med att Ken Kesey beskrev dig utifrån din kropp, som en känslokall kvinna med ett dockleende. I din handväska fanns inte skönhetsaccessoarer utan medicinsk utrustning. Sexismen i Gökboet sticker ut i en modern läsning och det är rätt intressant att se hur misogyni blir en beståndsdel i själva kritiken mot psykiatrin.
Kanske är poängen med att läsa Gökboet att den hjälper oss att inte använda förenklande och ideologiskt mättade argument i en verklighet som är så mångbottnad som sjukdom är? Den goda vården är något som hälsovården, politikerna och offentligheten måste fortsätta att diskutera öppet. Vad betyder det innerst inne att inte få en diagnos och vård?
Medicinen är aldrig färdig, utan samspelar med sin omvärld. I dag är det viktigt att vården inkluderar och att patienternas autonomi ökar och att de blir mer delaktiga i vårdbesluten. I framtiden kanske dagens hälsovård ter sig förlegad eftersom kompletterande värderingar ligger som grund?
Jag kan tänka mig att det är otacksamt att för alltid vara stereotypen för maktmissbruk inom vården, men det är en aspekt som aldrig kommer att rinna ur diskussionerna. Jag måste berömma dig Syster Ratched för att du gör rollen som fiktionens kanske värsta vårdare med bravur! Hoppas att ingen någonsin vårdar som du gjorde.