Mer än simpla gaphalsar – bröderna från Jukola drar fram på Lurens
En välsmord koreografi och en smittsam energi gör Lurens Sju bröder till en av de bättre uppsättningar av Aleksis Kivis klassiker recensenten sett även om ångan ibland pustar lite ojämnt.
Sju bröder – En stenhårt rockande flock
Regi & bearbetning: Oskar Silén, originaltext: Aleksis Kivi, musikalisk ledning: Patricia Antman, koreografi: Susanna Karvinen, dräkter: Frida Hultcrantz, scenografi: Petra Sundqvist.
På scenen: Joonas Vartiainen, Tage Stam, Petra Sundqvist, Patricia Hirn, Katarina Nikkanen, Tom Pallas, Emilia Tenhunen, Wilma Bäcklund, Malin Tenhunen, Magnus Engström, Christina Mickos, Frida Hagman, Linnea Westerholm, Terhi Rönnholm, Tage Fredriksson, Sabine Heinonen, Sandi Bengts, Myrna Martti, Amanda Heinonen, Lina Mickos, Pontus Eriksson Premiär 1.7.
Redan i inledningsscenen till Sju bröder, då Emilia Tenhunen som yngste brodern Eero rycker upp sin mammas gravkors ur marken för att använda som tillhygge, dras mina smilband åt. Susanna Karvinens koreografi utnyttjar skickligt det generösa utescenutrymmet och skapar effektivt en miljö av muntert kaos där bröderna från Jukola drar fram.
Den enkla men väl uttänkta kostymeringen av Frida Hultcrantz och den entusiastiska ensemblen gör sitt för att av varje bror i syskonskaran skapa en minnesvärd egen karaktär. Tenhunen och Joonas Vartianens äldste bror Juhani blir ändå mina favoriter. Den förstnämnda tycks som född för scenen: hon tar varje centimeter av utrymmet i besittning och hennes spexande lämnar aldrig åskådaren uttråkad. Den senare skänker skickligt sin bråkstake till karaktär en udd av maskulin bräcklighet genom minspel och kroppsspråk, för att därmed fördjupa rollen och göra honom till mer än en simpel gaphals.
Tappert kämpat i sommarhettan
Överlag känns det som regissören Oskar Silén placerat ribban på rätt ställe: det känns varken överambitiöst eller onödigt simpelt. Den tryckande sommarhettan gör visserligen sitt bästa för att suga musten ur så väl skådespelare som publik och under vissa av den andra aktens sångnummer kan man kanske märka av en viss utmattning, men skådespelarna rycker snart upp sig igen och tar sig i mål i en sprittande festlig final.
Med risk för att låta lite kultursnobbig måste jag ändå påpeka att det är lite komiskt att såväl programbladet som flera av tacktalen framhåller hur annorlunda, radikalt och nytänkande det är med en uppsättning av Sju bröder där flera av bröderna spelas av kvinnor. Detta är nämligen någonting som gällt alla de uppsättningar av Sju bröder jag sett, från Ylioppilasteatteri till Svenska Teatern.
Men att Lurens version kanske inte är helt så innovativ som den marknadsför sig som gör faktiskt ingenting: när alla andra pusselbitar sitter på plats är nytänkande inte det viktigaste. Med sitt solida teaterhantverk och sin energiskt sympatiska framtoning kvalificerar sig Lurens Sju bröder ändå mer än väl som en av mina personliga favorituppsättningar av Aleksis Kivis klassiker.