Stark aktiv president får inte bli fartblind

Det spända säkerhetspolitiska läget har gjort att president Sauli Niinistö i år har framträtt offentligt betydligt oftare än normalt. Presidenten har oftast mest funnits i kulisserna, men nu har han stått längst fram på scen. Rollen ska ändå ha sina begränsningar.

Republikens president har sannolikt aldrig under ämbetets över 100-åriga existens synts och hörts så mycket som president Sauli Niinistö under det här året. Redan i och med covidpandemin ökade Niinistös offentliga framträdanden, men i och med det spända läget vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina under senhösten och Rysslands slutliga angrepp i vintras steg presidenten fram i rampljuset som aldrig förr.

Han har haft möten, uttalat sig, deltagit i presskonferenser och gett intervjuer i en takt som vida överstiger alla perioder tidigare under Finlands självständighetstid.

Det är självklart och även viktigt att presidenten i nuvarande situation, med ett grannland i ett fasansfullt krig mot ett oskyldigt, självständigt land ska ses och höras i offentligheten mer än normalt. Dessutom har ju det hela lett till en Natoprocess som i högsta grad också finns i presidentens befogenheter att vara med och dra upp riktlinjer och fatta beslut om. Vi befinner oss dessutom i en situation där presidentens uttalanden är viktiga för att sprida lugn och förtroende bland finländarna.

Niinistös täta kontakter med folket, i huvudsak via medier, har gjort presidenten mer bekväm i de här situationerna, han har också blivit tydligare och mer rakt på sak i sina uttalanden. Det har gjort att budskapet gått hem och inte behövt tolkas, med risk för misstolkningar.

Kring midsommar tog sig Niinistö också ton i fråga om kampen mot coronapandemin. I en intervju för Ilta-Sanomat uttryckte han oro över de höga dödssiffrorna de senaste månaderna och undrade varför man snålar med den fjärde vaccindosen och inte ger den till fler grupper än i dag. Han ifrågasätter således den linje vårdmyndigheterna förespråkar och har stakat ut.

Niinistö anser att en fjärde injekmaktbefogenheterna tion borde ges till yngre än vad Institutet för hälsa och välfärd, THL, i dag rekommenderar. När han går ut med sin kritik gör han det i egenskap av republikens president och då har ämbetet överskridit en gräns. Det är en gränsöverskridning som borde undvikas. Att omsorgsminister Aki Lindén (SDP) säger att han tycker precis som Niinistö i fråga om vaccinationspolitiken visar att det finns ett politiskt tryck mot THL. Lindén kan komma med den här typen av kritik, men då han samtidigt säger att Niinistös utspel var utmärkt blir det märkligt - vårdfrågor hör inte till presidentens bord.

Blir man fartblind då man efter tio år i relativt lugn och ro plötsligt finns med i dagspolitiken stup i kvarten? Och hur inverkar det på ämbetet i framtiden att vi (och presidenten) vant sig vid att vara en del av den dagspolitiska vardagen?

Det kan finnas risker om presidenten bestående blir en del av dagspolitiken. Hen ska egentligen inte blanda sig i annat än det som gäller. Utöver det kan hen fungera som en samlande kraft och tala för gemensamma viktiga värderingar, men då är det inte meningen att uttalandena ska vara politiskt laddade.

Även om folket kan tycka att det är bra att presidenten tar i saker och ting så är det inte hans uppgift. Också om det han ryter till om eller tar initiativ till kan omfattas och anses befogat. Med presidentens röst får uttalandena en oerhörd tyngd och om rösten används till ärenden som inte ligger på ämbetets bord så finns risken för att det går fel om inte annars så åtminstone juridiskt.

Presidenten har sin givna plats högst upp i hierarkin, men det ger hen ändå inte mer makt än vad grundlagen stipulerar. Där begränsas den i praktiken till utrikes- och säkerhetspolitik, som dessutom ska skötas i samråd med regeringen.

Då det blåser kallt i knutarna är det givetvis tryggt med en kunnig president som dessutom under sina år i ämbetet hunnit bygga upp ett enormt nätverk. Hans tid och agerande som president har gett honom aktning utomlands och i dag är hans tyngd på den internationella arenan större än en statschef för ett folk på 5,5 miljoner egentligen kunde anses rimligt.

Niinistö sitter kvar bara ett och ett halvt år till, men antagligen i alla fall tillräckligt länge för att vara med om Finlands anslutning till Nato. Han är således den som kommer att representera Finland vid Natos toppmöten. Men Finlands Natopolitik och förberedelserna inför mötena måste göras i tät kontakt med regeringen så att samsyn råder.

Presidenten är politiskt vald och ska även kunna kritiseras, ifrågasättas och utmanas i en demokrati. Det som presidenten gör behöver inte alltid vara det rätta och då kan det inte vara så att ingen vågar sätta emot eller komma med motargument.