Om valar och hur man hanterar sin längtan
Bildberättandet brister fast berättelsen är fin i Sanna Tahvanainen och Emelie Gårdelers Vilja och valen.
Längtan och förundran inför naturen genomsyrar berättelsen om flickan Vilja som med sin moster rest till Nordnorge för att få uppleva något hon länge drömt om.
Vilja vet allt om valar. Vad de heter (också på latin), väger och äter. Med på resan är favoritmjukisen blåvalen Igor. Det enda som fattas är det där mötet på riktigt med havsdjupens mastodonter.
Flera av Sanna Tahvanainens tidigare bilderböcker kretsar kring vuxen-barn-relationer präglade av djup ömsesidig förståelse och respekt. I Min svarta hund (2020) möts barn och psykolog och i Dröm om drakar (2015) barn och förälder, båda medberättade i bild av illustratör Jenny Lucander.
Så är det också i Vilja och valen där moster och syskonbarn stortrivs i varandras sällskap:
”Vet du varför jag tycker så mycket om Igor? frågar Vilja. / Kan det vara för att han är en blåval? / Nä, säger Vilja. Det är för att jag har fått honom av dig.”
För att tillgodose bådas behov, turas de om att välja dagsprogram under resan. Moster får först bocka av norrsken från sin önskelista. Men när dagen för Viljas hett efterlängtade valsafari äntligen kommer, blåser det upp till storm och några valar finns inte i sikte.
Storslaget men statiskt
Tahvanainen samarbetar denna gång med illustratören Emelie Gårdeler, en helt ny aktör på den finlandssvenska bilderboksscenen, men med fyra bilderböcker bakom sig utgivna i Sverige.
Tahvanainens text består främst av levande dialog som skickligt gestaltar Viljas sprudlande iver inför valmötet. Det är en text som lämnar fältet fritt för illustratören att medberätta i bild, men tyvärr tas inte den chansen fullt ut.
Bäst lyckas Gårdelen med att återge den storslagna natur som Vilja och hennes moster befinner sig i. Fjällen, norrskenet och särskilt havet – som lånat sin intensiva blåa färg till hela boken – gör intryck. Att Gårdelen har talang för att avbilda djur och natur märks även i hennes tidigare bilderböcker.
Däremot saknar bilderboken om Viljas valdrömmar ett genomgripande bilderbokstänk som bättre beaktade bläddrandets dramaturgi. Trots att Gårdelen ambitiöst laborerar med att i bild inkludera Viljas tankar och fantasier jämte den realistiska ramberättelsen, är helsidesuppslagen slående ofta statiskt tablå-aktiga. Människogestalternas dockaktigt stela gestik och mimik förstärker det intrycket.
Därtill saknas en upptrappning i bild mot det dramatiska ögonblick som utgör bilderbokens höjdpunkt: kommer Viljas dröm om att få möta en val att uppfyllas eller gå i kras?
Bilderna lyfter inte
Den som vill och kan, förmår göra mycket med bilderbokens visuella utformning för att lyfta helheten. I Vilja och valen formligen skriker de kompakta textsjoken efter att få vara med och leka. Kanske som pratbubblor eller med olika fonter för att levandegöra vem som talar?
Vilja och valen må vara en sympatisk berättelse om hur ett barn, med stöd av förstående vuxna, hanterar sin längtan, sina drömmar och (möjliga) besvikelser. Men som helgjuten bilderboksberättelse når den inte hela vägen fram.
❞ Att Gårdeler har talang för att avbilda djur och natur märks även i hennes tidigare bilderböcker.