Tanten på fest
”Det vore kul att säga att det var bättre förr, men det skulle inte stämma.” Ungefär så här konstaterade en gammal studiekamrat som jag hade glädjen att möta på en fest nyligen. Och så rätt han hade.
Vi hade blivit bjudna till en familjefest på campus. Varje studerande hade tagit med sig en familjemedlem. Vi åt och drack gott, sjöng länge och väl samt skrattade så att magen fick kramp. En gammal snapssång sjöng de unga med helt fel melodi, men det får man väl leva med.
Kvällen till ära hade jag pressat tantkroppen in i min gamla, röda studenthalare, eller overall som de riktigt på riktigt heter. Lyckligtvis har jag inte kastat bort det stinkande klädesplagget. Varje tygmärke bär på en historia, varje klotter är ett minne från en period som på många sätt hör till de bästa i mitt liv.
Det känns fint att bevittna hur studenttraditionerna fortsätter.
Eftersom jag har några år på nacken och har så att säga varit med förr är det naturligt att göra jämförelser. På vilket sätt är då dagens ungdomar annorlunda än vad vi var? De kommer på idén att bjuda in sina morsor, farsor eller andra släktingar till en gemensam fest. En sådan utstuderad vilja att skapa broar mellan generationer måste man bara uppskatta.
De unga utgår inte heller från att alla vill dricka alkohol. De respekterar diversiteten i matvanor, en vegetarian är inte längre en exotisk varelse. Överlag skulle jag säga att strävan att skapa ett tryggt rum för alla är mer beslutsam i dag än den var när jag studerade.
Den starka känslan av gemenskap som genomsyrar studenternas diverse festligheter är lika påtaglig som förr. Dagens unga inser det kanske inte ännu, men på campus möter de viktiga människor som följer dem hela livet ut. Det bildas professionella nätverk givetvis, men det skapas också starka vänskapsband.
Jag har sagt det tidigare: det är ett stort privilegium att jobba med unga vuxna. Det talas mycket om hur dåligt universitetsstudenterna mår och det måste vi förstås ta på fullaste allvar. Men de är också väldigt duktiga. De har klara visioner och vilja att kämpa för saker som de känner för. De är strategiska, energiska och kunniga. Ibland yrar de som unga människor brukar. De misslyckas med sin tidsplanering och är allmänt kaotiska. Det är förståeligt.
Vissa saker var dock bättre förr. Vi som studerade vid sekelskiftet 1980–1990 fick uppleva hur Berlinmuren föll och hur Sovjetunionen rasade ihop. Mänskliga rättigheter hade ett kraftigt uppsving såväl globalt, regionalt som nationellt. Miljömedvetenheten hade slagit igenom, men vi var ännu omedvetna om förstörelsens magnitud. Framtiden såg ljus ut. Vi var på väg framåt, allt kändes möjligt.
Sådan lyx har inte dagens studentgenerationer. Livet på campus kan kännas tryggt, men utanför är det annorlunda. Vart man än tittar ser man mörka moln: Vi har klimatkris, energikris och krig. Naturens mångfald hotas. Pandemier har blivit verklighet. Antidemokratiska och rasistiska ideologier har vunnit fotfäste på många håll. Seriösa politiska partier söker näring genom att anpassa sig till populistiska rörelsernas enkla och lockande budskap. Ekonomiska utmaningar väntar bakom hörnet.
Mitt i allt detta elände är det svårt att hålla hoppet framme. Och hopp, det är något som ungdomar definitivt behöver. Vi kan dock inte ljuga åt dem att framtiden säkert är ljuv. Samtidigt är det viktigt att försäkra våra ungdomar om att människor har förmåga att övervinna även de största av utmaningar.
Det förutsätter att vi ger de unga plats i politiken och i beslutsfattandet. Vi ska dela med oss av våra värdefulla erfarenheter och ge dem verktyg, men vi ska låta dem söka sina egna lösningar.
Melodin i låten kan ändras i processen, men sången kan faktiskt bli bättre än förr.