Danmark gör rätt i att öppna upp för mittenregering

Tiden är kommen att pröva något nytt - ett mittensamarbete. Det sade Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) när hon utlyste nyval. Det är lätt att hålla med. Det är dags. Och kungamakaren kan i så fall heta Lars Løkke Rasmussen - revanschsugen och försmådd före detta statsminister med ett splitternytt parti som danskarna tycks gilla.

Temperaturen stiger dag för dag i det politiska Danmark. På söndagskvällen hölls den tredje och sista statsministerdebatten inför valet den 1 november och nu finns två seriösa kandidater kvar, nuvarande statsminister Mette Frederiksen (Socialdemokratiet) och den borgerliga partiledaren Jakob EllemannJensen (Venstre) - för övrigt son till den nyligen bortgångne Finlandsvännen och tidigare utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen.

Från början var de tre men utmanaren, de Konservatives Søren Pape Poulsen, är i praktiken ute ur gamet. Hans parti gick tidigare kraftigt framåt i mätningarna och sågs som ett reellt hot mot det traditionellt sett största borgerliga partiet Venstre. Det var i den vevan Pape Poulsen utropade sig till statsministerkandidat. Men nu rasar stödet, både för honom personligen på grund av ett trassligt privatliv och för partiet.

Om man frågar danskarna vill 24 procent att Mette Frederiksen fortsätter leda landet medan 11 procent håller på Ellemann-Jensen.

Men också i Danmark finns en gubbe i lådan, med en tendens att dyka upp igen och igen trots ideliga nederlag, nämligen den tidigare borgerliga statsministern Lars Løkke Rasmussen.

Vid det förra valet vände hans parti Venstre honom ryggen och han gick sin väg, sårad och med smällande dörrar. Sedan dess har han slickat sina sår, gått ner i vikt och smitt sina hämndplaner.

Och det ser ut som om han får sin revansch. Han har bildat ett nytt parti, Moderaterne, som klarar sig bättre och bättre i mätningarna. Danska väljare lyfter honom faktiskt till tvåa efter Frederiksen när de tillfrågas om vem som vore bäst som statsminister.

Det måtte vara skön läsning för den gode Løkke Rasmussen, som betecknas som en strateg av rang och en mycket intuitiv politiker med sällsynt förmåga att läsa av sin samtid.

Med det sagt är det ingen slump att det är just hans fingeravtryck som syns på den stora politiska bilden i Danmark just nu: Landet kan vara på väg att för första gången pröva en mittenregering över blockgränserna.

Medan politikerna i Finland ventilerar för- och nackdelar med minoritetsregeringar, gör Danmark alltså tvärtom, vänder blickarna mot ett mittensamarbete som ju är det beprövade sättet att utöva regeringsmakt på i Finland.

Det här är intressant av flera skäl. När Danmark senast bildade regering gick Mette Frederiksen sturskt ut och sa att hon skulle bilda en minoritetsregering. Så gick det också.

Den dåvarande statsministern Lars Løkke Rasmussen ledde visserligen sitt parti Venstre till ett gott valresultat men det blåa blocket förlorade ändå, och han blev visad på dörren. Orsaken var - och håll i er nu - att han strax före valet överraskande föreslog ett mittensamarbete.

Då möttes hans vision med misstro, men nu är vi alltså här, nästan fyra år senare, med en trängd Mette Frederiksen som inte längre kan bilda en egen minoritetsregering.

Hon kan naturligtvis bygga en rödgrön regering om hon vinner valet. Just nu har det röda blocket cirka 48 procent av rösterna men kunde eventuellt få de 90 mandat som behövs i Folketinget med hjälp av det som brukar kallas “de nordatlantiska rösterna”, dvs mandat från Grönland och Färöarna.

Men hon väljer kanske självmant Lars Løkke Rasmussens nybildade Moderater eftersom det finns en mängd frågor - till exempel gällande invandring och kriminalitet - där Frederiksens socialdemokrater kan ha lättare att nå överenskommelser med partier på högerkanten än till vänster.

Det finns också tecken som tyder på att det redan nu kan finnas någon form av överenskommelse. När hon kallade till nyval var det med orden “det är dags att pröva något nytt i dansk politik - ett mittensamarbete”.

Det faktum att Lars Løkke Rasmussen avhåller sig från att gå in i statsministerkampen kan också tyda på att det är en annan ministerpost som är tänkt för honom vid en eventuell regeringsmedverkan.

Som om detta inte vore nog finns det en mängd andra affärer som gör dansk politik särdeles färgsprakande. Frederiksens regering pressas till exempel hårt inte bara av minkskandalen utan också av en spionskandal med rafflande detaljer.

Det finns även andra märkvärdiga ingredienser i valkampen som verkligen delar partierna, till exempel frågan om ett asylcenter i Rwanda. Socialdemokraternas Mette Frederiksen tycker fortsättningsvis att det är en god idé som inte alls strider mot mänskliga rättigheter medan exempelvis Moderaternas Lars Løkke Rasmussen skjuter ner tanken med orden “det är inte så vi gör politik i Danmark”.

Mycket kan således förefalla upp och ner i dansk politik med traditionella mått mätt. Tankarna går till en politisk thriller i bästa Borgen-stil, bara med den skillnaden att den här utspelar sig i realtid. I alla händelser är dansk politik just nu en lektion i att Norden må vara Norden - den politiska kulturen är ändå märkvärdigt väsensskild.