Putins armé har visat sig vara oduglig och nederlaget hägrar

”Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig”, frågade en debattör (HBL 11.10). Det är en berättigad fråga som har ett mycket enkelt och konkret svar: Det bästa sättet att undvika kärnvapenkrig är att Ryssland låter bli att starta det. Att någon annan skulle göra det är en absurd tanke – med ett litet frågetecken för det oberäkneliga Nordkorea.

Skribenten lyckades emellertid med trollkonsten att kringgå alla konkreta hårda frågeställningar. Ordet Ryssland, ett helt centralt element för denna diskussion, söker man förgäves i hans artikel. ”Vad borde vår regering göra i stället för att med Nato hota med kärnvapen? … Nyckelorden är kommunikation och förhandlingar”, skriver debattören.

USA kan åtminstone inte belastas för bristande försök. Redan i slutet av 2000-talet lanserade amerikanska utrikespolitiska seniorer med förra utrikesministern George Shultz i spetsen ett seriöst initiativ för kärnvapenavrustning, Global Zero. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon hakade på och gav sin nedrustningschef, en tidigare chef för fredsforskningsinstitutet Siprii uppdrag att åter lyfta upp kärnvapenfrågorna på FN:s nedrustningsagenda. Ryska ambassadören protesterade. Privat medgav denne att Ryssland ändrat linje och att man frångått Michail Gorbatjovs och Ronald Reagans vision om en kärnvapenfri värld. Varför? Den frågan besvarade ryska ambassadören med en motfråga: Vad vore Ryssland utan kärnvapen?

I ett stort tal i Prag den 5 april 2009 deklarerade president Barack Obama USA:s beslutsamhet att ”söka fred och säkerhet i en värld utan kärnvapen” och tillade att ”målet inte kommer att nås snabbt, kanske inte under min livstid”. I Gorbatjovs orealistiska vision skulle världen ha kunnat vara kärnvapenfritt redan före 2000.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt och polska kollegan Radek Sikorski föreslog i en artikel i New York Times (1.2.2010) att nästa nedrustningsomgång mellan Ryssland och USA absolut borde inkludera även taktiska kärnvapen. Det var koordinerat med Global Zero Summit-mötet, som började följande dag i Paris. Shultz och Bildt hörde till talarna. Vår franska kollega, forskaren Thérèse Delpech rapporterade lakoniskt: ”Det jag kan säga er är att ryssarna blev rasande.”

President Obama gav inte upp utan försökte nystarta kärnvapensamtalen. Då Ryssland motsatte sig kategoriskt att diskutera taktiska kärnvapen återvände han till det gamla formatet, de strategiska vapnen. I ett tal den 19 juni 2013 i Berlin föreslog han därför att de operativa strategiska kärnvapnen skulle reduceras med en tredjedel till cirka 1 000 stridsspetsar. Det var Obamas sista seriösa initiativ som Ryssland dock förkastade omgående. Utrikesminister Sergej Lavrov deklarerade att de bilaterala samtalens tid var förbi. Ett undantag gjorde man långt senare, Nya Start-avtalet förlängdes i februari i fjol med fem år eftersom det var i Rysslands intresse. I övrigt är signalerna dystra. Det är svårt att kommunicera och förhandla med en motpart som agerat så som Ryssland under Putins tid vid makten. Länderna har diametralt motsatt syn på kärnvapnens roll.

USA:s policy har sedan kalla krigets slut varit att minska kärnvapenberoendet och vapnens antal radikalt utan att äventyra landets och dess allierades säkerhet. Den linjen består. Kärnvapnen ses som ett nödvändigt ont.

Putinregimen ser däremot i kärnvapnen ett mäktigt, användbart instrument för att Ryssland ska förmå återställa sin imperiala storhet. Satsningarna har varit enorma. På hösten 2014 höll Putins fanklubb, diskussionsklubben Valdai sin årliga konferens i Sotji. Temat var olycksbådande: The World Order: New Rules or a Game Without Rules. Huvudtalaren Putin konstaterade att temat var ”träffande och beskriver den historiska vändpunkt vi har nått i dag”.

Spelet utan regler har pågått sedan dess. Putins krigsmakt krigar på det mest brutala, barbariska och rättsvidriga sätt man kan tänka sig. Och han motiverar det med grövsta tänkbara lögner. Men nu är han mer trängd än någonsin. Hans armé har visat sig vara oduglig och nederlaget hägrar. Återstår bara kärnvapnen. Det nya domedagsvapnet, den massiva kärndrivna torpeden Poseiden väntas när som helst testas i Karahavet.

Utan minsta moraliska kompass försöker kärnvapenförbudets passionerade anhängare envetet trolla bort det ryska hotet. För ukrainarna finns inget värre scenario än att hamna under rysk ockupation. Därför är man fast besluten att fortsätta sin kamp även efter en nukleär attack. Kiev kapitulerar inte. Väl så.