Det värsta med kriget är avhumaniseringen

Som min mammas enda anhöriga är jag med i en ryskspråkig internetgrupp för närstående till demenssjuka. Ofta läser jag de ukrainska medlemmarnas uppdateringar och deras diskussioner med ryssarna. Det saknas moderatorer, men jag ha aldrig varit med om några bittra utspel.

Mitt i mina bestyr med min demenssjuka mamma i S:t Petersburg dunsar en bok ner i vår brevlåda. Boken heter Gor’kaja med’ eller Bitter brons.

Det är en antologi med antikrigspoesi av sextiosju ryskspråkiga poeter från elva länder. Initiativtagaren och redaktören är Aleksandr Frolov som jag känner sedan länge. Också några andra bekanta från S:t Petersburgs författarförbund är med. Pärmen som utformats av Gennadij Karabinskij för tankarna till Albrecht Dürers träsnitt med motiv från Apokalypsen som jag råkade se på en utställning på Eremitaget den 24 februari. Många invånare i S:t Petersburg såg dessa träsnitt samtidigt som jag, många har samma minnen av denna ödesdigra dag.

Det var i mars som Frolov började planera sin gränsöverskridande antologi. Efter första chocken insåg han att poeter inte kan bara stå handfallna, de måste göra sin sak. Trots att deras möjligheter att påverka inte är så stora kan de ändå göra skillnad. Antologin inleds med ett citat av Osip Mandelstam, från hans pacifistiska dikt Okänd soldat (1937): ”Aortorna fylls med blod/Och viskningar hörs i leden: Jag föddes nittiofyra/ Jag föddes nittiotvå …”

Frolov bidrar själv till antologin med sin dikt Soldat neudatji (Olyckans soldat). Bitter brons förenar poeter från Israel, Georgien, Sverige, Bulgarien, Lettland, Estland, Ukraina. Ukraina representeras bland annat av Irina Jevsa, en känd poet från Charkiv. Tillsammans med Frolov och hans petersburgska, baltiska och andra kolleger uppträdde Jevsa tidigare vid olika ryskspråkiga poesifestivaler. Dessa kontakter överlevde alla prövningarna. En av de värsta sidorna med dagens situation är nämligen den ömsesidiga avhumaniseringen. Det förstår många skrivande människor.

Bitter brons finansierades med privata medel. Boken såg dagsljuset i S:t Petersburg i maj. Hittills har den presenterats vid PEN-klubben i S:t Petersburg, vid Zverev-centret för samtida konst i Moskva, vid Rigas ryskspråkiga radio (av de medverkande poeterna Milena Makarova och Jurij Kasianitj). Några exemplar har skickats till Bibliothèque universitaire des langues et civilisations i Paris, till Stanford University i USA. För mig berättade Frolov att också några bibliotek runt S:t Petersburg hade visat intresse för boken. I dag är man dock tvungen att vara försiktig och ty sig till konsten att läsa mellan raderna, vilket under sovjettiden kallades för Aisopos språk.

Som min mammas enda anhöriga är jag med i en ryskspråkig internetgrupp för närstående till demenssjuka. Denna stödgrupp har 7 900 medlemmar från Ryssland, USA, Israel, England, Moldavien, Kazakstan, Belarus, Ukraina. Nyss umgicks jag där med en ukrainska som tipsade mig om hygienartiklar som kan användas i vården.

Ofta läser jag de ukrainska medlemmarnas uppdateringar och deras diskussioner med ryssarna, de går såväl på ryska som på ukrainska. Många detaljer får mig att rysa: tanken på demenssjuka i skyddsrum, under omänskliga förhållanden är outhärdlig. Men i denna stödgrupp som saknar moderator har jag aldrig varit med om några bittra utspel. Medlemmarna är så långt som man bara kan komma från avhumaniseringen. De stöttar varandra, förenade av sorgen att ha en demenssjuk i familjen.

Utan människokärlek är vi ju bara ekande brons, en skrällande cymbal.

■ Bitter brons heter en antologi med antikrigspoesi av sextiosju ryskspråkiga poeter från elva länder och med Albrecht Dürer-inspirerat omslag av Gennadij Karabinskij.