Niinistö tänjer ut presidentens makt

Niinistö säger att han inte har behov av mer makt. Det grundar han på sin egen syn av den makt dagens maktfördelning och grundlag ger. Som jurist och efter att ha innehaft presidentämbetet i snart elva år väger hans ord tungt. Men samtidigt drar han gränserna ganska vida.

Frågan om vem som ska representera Finland vid Natos toppmöten har ett givet svar. President Niinistös syn är också glasklar – presidenten. Han säger i en stor intervju i onsdagens Helsingin Sanomat att om det är statsministern som ska delta så måste grundlagen skrivas om.

I princip alla grundlagsexperter som har uttalat sig har sagt att det är presidenten som ska representera Finland vid Natos toppmöten.

Trots att statscheferna under normala förhållanden möts relativt sällan är presidenten även under andra tider huvudrepresentant för sitt land i Natofrågor.

Om och när Finland blir Natomedlem under Niinistos ämbetsperiod blir det han som drar upp praxis även för fortsättningen.

Då Finland om drygt ett år får en ny president blir hen den första på flera decennier som tillträder med samma maktbefogenheter som sin föregångare. Processen med att göra maktfördelningen mer parlamentarisk inleddes under Mauno Koivistos tid och har därefter i flera repriser fortsatt i samma riktning så att riksdagens och regeringens makt har ökat på presidentens bekostnad.

Trots att lagen nu kommer att vara oförändrad är det också fråga om personerna i ämbetena. Vem som är president och vem som är statsminister inverkar på hur relationerna mellan institutionerna i framtiden kommer att se ut. Niinistö har åtminstone inte använt sig av mindre makt än grundlagen de facto ger presidenten.

Han har haft en viktig roll i att i praktiken visa var presidenten står i dagens maktfördelning i Finland. De senaste årens stora kriser och dramatiska händelser har snarare lyft upp presidenten på nytt i en mer central roll. Det har skett dels genom Niinistös egen erfarenhet, aktivitet och täta uppträdanden i offentligheten och dels genom att speciellt Rysslands krig mot Ukraina och följderna av det uttryckligen varit frågor som presidenten basar över.

Arbetsfördelningen mellan presidenten och regeringen borde i princip vara klar, regeringen leder inrikes- och EU-politiken, medan utrikespolitiken leds av presidenten i samverkan med regeringen. I intervjun framgår än en gång hur Niinistö tolkar denna passus och tvetydigheten lagtexten ger upphov till.

I grundlagen sägs: “Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet.” Han tar fasta på att det står skrivet att utrikespolitiken leds av presidenten – i samverkan med regeringen och därmed ser han presidenten som ett snäpp viktigare. Han anser således att det är en skillnad till om det skulle stå att “regeringen leder utrikespolitiken i samverkan med presidenten”.

Rimligen borde de två institutionerna jämställas och samverkan är tänkt att ske på jämbördig basis, men han tolkar här grundlagen på sitt sätt så att presidenten är ledaren med stort L.

Regeringen ansvarar entydigt för EU-politiken. President Niinistö konstaterar i HS-intervjun att det kan uppstå problem i situationer då en EU-fråga berör Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Enligt presidenten uppfyller inte regeringen i dessa fall alltid principen om samverkan. Han säger sig ha otaliga exempel från när statsrådets plikt att samverka med presidenten inte har förverkligats. Några exempel vill han inte ge, men han påpekar att han tvingats påminna alla regeringar om kravet på samverkan, speciellt under “senare tid”. Det sista måste tolkas som problem med regeringen Marin och att han upplevt sig förbigången. Det är klart att det här samarbetet – samverkan – måste fungera i bägge riktningar.

Niinistö kämpar knappast bara för att försvara och maximera sin egen makt eftersom han har bara drygt ett år kvar i ämbetet. Men det är givetvis viktigt att han försvarar institutionen och är mån om att den maktfördelning som stipuleras i vår lagstiftning också följs.

Det är inte bara i fråga om utrikespolitiken han vill tänja presidentens makt till max. Han har ibland kritiserats för att uttala sig i till exempel stora ekonomiska frågor, vilket inte är hans bord.

I HS-intervjun försvarar sig Niinistö med att citera den högtidliga försäkran presidenten avger då hen tillträder. Där sägs bland annat att presidenten “efter all sin förmåga ska främja det finska folkets välfärd”. Det kan omfatta så mycket att presidenten med den här tolkningen kunde befatta sig med det mesta. Men det är definitivt inte meningen. De senaste decenniernas förändringar av grundlagen går i rakt motsatt riktning. Hur stark en president än är sätter lagen och dess anda sina gränser.