Satsa på utbildning över partigränser och regeringsperioder!

Finland har halkat efter när det gäller högre utbildning för unga vuxna jämfört med övriga OECD-länder. Nu ligger Finland på samma nivå som Turkiet och Chile. Det rimmar illa både med vår självbild och med officiellt ställda mål. Partierna borde enas om utbildningssatsningar som löper över regeringsperioderna.

Utbildningens centrala betydelse för ett litet land som Finland har varit en ledstjärna i decennier. Det har nötts in i oss att om Finland ska klara sig i världen måste vi se till att vara högt utbildade och kunna vår sak – bara så kan vi slå oss fram i den konkurrens som i dag gäller globalt.

Många andra länder har förstått detsamma. OECD, alltså organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling med 38 medlemsländer, mäter bland annat andelen högt utbildade unga vuxna bland sina medlemsländer. Den senaste mätningen gjordes 2021. Den visar att andelen som har avlagt högre högskoleexamen i Finland är rätt stabil, kring 40 procent. Men Finland blir efter i jämförelsen med andra OECDländer eftersom andelen högt utbildade har ökat på annat håll.

För 22 år sedan var Finland ett av de länder med störst andel högt utbildade unga vuxna i åldern 25–34 år, och ännu för 11 år sedan låg vi nästan 8 procentenheter över genomsnittet i OECD. Nu ligger vi klart under genomsnittet, på samma nivå som Turkiet och Chile.

Till saken hör att den arbetskraftsundersökning som ligger som grund för jämförelserna har reviderats och därmed har tillförlitligheten ökat. Under de senaste åren har den finländska utbildningsnivån framstått som högre än den egentligen är, men nu är alltså statistiken pålitligare.

Den springande punkten är att Finland har halkat efter i utvecklingen. Där andra länder ganska snabbt har kunnat öka andelen högt utbildade har detsamma inte skett i Finland. Att klara sig bra i jämförelse med andra länder är naturligtvis inget självändamål. Poängen är att högre utbildning ger utdelning i arbetsplatser och välstånd och påverkar hur ett land utvecklas och klarar sig. Det gäller nationellt, men även individuellt.

I mitten av 1990-talet infördes yrkeshögskolor i Finland. Före det betydde högskoleutbildning universitetsutbildning. Tanken var att fler skulle studera i högskolor, målet var 60 procent av årskullen.

I och med yrkeshögskolorna samlades det som tidigare hade varit utbildning på institutnivå, som sjukskötare och ingenjörer, i yrkeshögskolor som Arcadia och Novia med utbildning på kandidatnivå. Det betydde att betydligt fler fick kandidatutbildning. Det gav en bild av att det finns en stor andel högt utbildade i Finland.

I praktiken ändrades ändå inte så mycket, det vill säga utbildningen blev inte längre, påverkade inte sysselsättningsmöjligheterna och inte heller inkomstnivån.

Målet i Finland är att hälften av alla unga vuxna år 2030 ska ha en högskoleexamen. Det kan bli svårt att nå det målet med tanke på dagens siffror eftersom det tar tid att utbilda människor.

På Undervisnings- och kulturministeriet ser man det som ett problem att en del har flera studieplatser eller tar flera examen. Det leder till att andra blir utan studieplats. Av 58 000 studieplatser på högskolenivå går 7 000 till sådana som redan har en examen. Dessutom finns det en ovilja att flytta till en studieort där det skulle gå att komma in.

Under den här regeringsperioden har högskoleplatserna i alla fall blivit ungefär 10 000 fler. Men fler studerande betyder att det även behövs mer resurser i högskolorna.

Det är även ett ledsamt faktum att utbildningsanslagen på olika nivåer har skurits ned i flera omgångar under de senaste 30 åren. Oundvikligen har det fått konsekvenser. Högskolor och universitet har omstrukturerats och slagits samman, finansieringen har stöpts om och många uppfattar att det sker en detaljstyrning som inte för något gott med sig. För forskare går en ansenlig mängd tid åt till att skriva projektansökningar.

Även den grundläggande utbildningen har sina utmaningar. Lärarna talar om ständiga förändringar, mer byråkrati och elever som i allt högre grad behöver stöd för att lära sig men också för att orientera sig i sina liv. På den punkten är förbättringar på kommande nästa år. Det handlar om mer vuxna i skolan uttryckligen för stöd av olika slag så att lärarna kan ägna sig åt undervisningen, och fler psykologer och kuratorer. Därtill permanentas stöd till skolor i utsatta områden.

Om ett halvår är det riksdagsval och sedan bildas en ny regering. Konkurrensen on anslag är hård. Inför valet 2015 lovade alla riksdagspartier att inte skära i utbildningen, efter valet gjorde regeringen Sipilä ändå precis just det.

Nu borde partierna enas om att satsa på utbildningen – över regeringsperioderna och partigränserna, på samma sätt som man har enats kring försvaret och vår beredskap. En stark utbildningssektor är ett intellektuellt försvar och stärker den omtalade resiliensen.