Uppslukande The bear får snålvattnet att rinna
The bear berättar med en gourmetkocks skickliga handlag om personalen i ett sunkigt restaurangkök. Balansen mellan sött, surt, salt och beskt är utsökt i det som är en av årets bästa tv-serier.
KOMEDISERIE The bear
Betyg: 5/5
8 delar på Disney+ (serien recenseras i sin helhet).
Regi och manus: Christopher Storer och Joanna Calo. I rollerna: Jeremy Allen White, Ayo Edebiri, Ebon Moss-Bachrach, Liza Colón-Zayas, Jon Bernthal. F16
Det är en intensiv upplevelse att slängas in i det obekanta restaurangköket Original Beef of Chigagoland – rakt in i björnens käftar. I det lortiga köket står de anställda och tjafsar, slarvar, skvallrar på en rå men hjärtlig, eller rent ut sagt fittig, jargong. Det är snuskigt, ingredienser införskaffas på svarta börsen, ägg ramlar i golvet och flott täcker väggarna.
I ett blixtsnabbt tempo klipps det genom barndomsbilder, tidsbilder, Chicagovyer – och det är backstoryn. Alla verkar traumatiserade men vi vet inte varför. Det finns inga pengar men vi vet inte varför. Alla vita män verkar vara skithuvuden och vi vet inte varför. Det är hett, det är bråttom, det röks, spisen fattar eld, folk bränner sig och skär sig. Hetsen och frenesin är obarmhärtig – anpassa dig eller försvinn.
Men så får vi njuta av en stek som osar, lök som bryns i en panna – hederliga rätter som biffsmörgåsar blir så gudomligt läcker matporr ut att man bara vill rusa till kylskåpet. Alla i persongalleriet är störiga, buffliga och känslosamma, men känns äkta. Det är fasansfullt stressigt, mörkt humoristiskt, förkrossande och rörande och smart, med oväntade korta ögonblick av skönhet och nåd. Det är också en av årets bästa tv-serier.
Arbetsplatsdrama
Sakta skingrar sig matoset och vi urskiljer karaktärerna och deras skarpa konflikter. Carmen, ”Carmy” Berzetta ( Jeremy Allen White) är en stammande stjärnkock som jobbat på världens finaste krog Noma i Köpenhamn, vilket ofta upprepas. Han har smutsigt hår och är åtminstone lindrigt deprimerad, kan inte uttrycka vad han känner och har ärvt familjerestaurangen – en kaotisk smörgåssylta för tidlös, klasslös mat – efter sin äldre bror Mickeys ( Jon Bernthal) självmord. Carmy bleknar och rodnar, han zonar ut vid stress och delegerar sitt chefskap till Sydney ( Ayo Edebiri), en vilt ambitiös svart flicka som gått i bästa kockskolan och vill styra upp hela syltan. Hon är där för att lära av Carmy, som lagat den godaste mat hon nånsin ätit – hon är den enda på hela platsen som inser hans begåvning. Resten av personalen är bara emot alla förändringar.
På The Beef jobbar också ”kusin” Richie ( Ebon Moss-Bachrach), den döda broderns bästa vän. Han sörjer sin kompis, inbillar sig att han är ledare men kan mycket lite om matlagning – han är en försäljare, i nödfall av droger, en pratkvarn och en giftig macho som slåss och svär.
I köket finns även Marcus som vill experimentera fram världens godaste doughnuts, ensamförsörjaren Tina ( Liza Colón-Zayas) som är latina och först motarbetar alla nya tillgjorda rutiner (som att alla ska kalla varandra vid titeln chef) men sedan gör en helomvändning – och många fler.
Alla är välskrivna och välspelade – The bear är en arbetsplatsskildring om en udda grupp människor som snabbt tvingas förändra sig innan restaurangen går i konkurs i en gentrifierad värld. Och bortom det finns en dysfunktionell familj där alla sörjer en bror men ingen kan tala om det.
Det perfekta receptet
Samma metoder som i matlagning används i det visuella berättandet – låta såsen puttra så att smakerna gifter sig, reducera, skära bort. Det händer otroligt mycket i varje halvtimmesepisod.
Mot slutet blir serieskaparna så varma i kläderna att de tar till virtuosa grepp som Carmys briljanta sju minuter långa monolog, och nästan ett halvt avsnitt utspelar sig under vad som verkar vara en enda lång tagning då allt kökspersonalen försökt bygga upp rasar samman i realtid. Balansen mellan sött, surt, salt och beskt är utsökt.
Inte sedan The wire har en stad varit lika närvarande. Carmy har stadens postnummer 773 tatuerat på armen, ett avsnitt inleds med Sufjan Stevens sång Chicago till ett bildspel av dess grannskap och politiska historia med Barack Obama, Al Capone och polisvåldet på demokraternas konvent 1968.
När västvärldens storstäder fylls med gourmetrestauranger, anrika tidskrifter som New Yorker sätter sina bästa skribenter på att skriva restaurangkritik, och publikens aptit för reality-tävlingar som Masterchef byggts upp i decennier, känns receptet för The bear självklart. Men serien förenar på ett perfekt sätt form och innehåll, detaljkunskap om att jobba i restaurangkök, konstnärlighet och precision i manus, regi, klippning och skådespelarjobb – och rent adrenalin. Till bords!