Barnens idrottsmöjligheter håller på att bli en klassfråga

Det är höstlovsvecka i huvudstadsregionen och jag står vid ingången till Backasbrinkens simhall och väntar på en vän som snart ska anlända för ett gemensamt träningspass. Samtidigt anländer en mamma med sitt barn till hallen och medan mamman köper biljetter vid kassan ställer sig barnet vid dörren till gymnastiksalen i anslutning till simhallen för att följa med en massa barn som leker i salen.

De har svarta t-tröjor på sig och på ryggen står det ”Sporttileiri”. Mamman får svårt att få barnet att lämna dörröppningen och när det väl lyckas förklarar hon för dottern: ”Jag skulle nog ha anmält dej till sportlägret men det var alldeles för dyrt”. Sen försvinner de till omklädningsrummet. Jag kan inte släppa tankarna på mamman och barnet under hela veckan.

Det borde aldrig vara en kostnadsfråga för barn att röra på sig men det har vi ändå lyckats skapa med på tok för dyra avgifter för barns hobbyer.

Föregående vecka rapporterade Yle om kraftigt stigande priser för barns idrottande i ishallar som en följd av de stigande elpriserna. Hur mycket månadsavgifterna har höjts på grund av detta varierar kraftigt från kommun till kommun och har också att göra med om det är kommunen eller ett privat bolag som äger hallen.

Oberoende om månadsavgifterna stiger eller inte så är de redan så höga att endast medelklassfamiljer med stabila inkomster klarar av dem. Kommunen har en skyldighet att erbjuda mindre bemedlade barnfamiljer ekonomiskt stöd för hobbyverksamhet via barnskyddet men få familjer använder sig av denna tjänst. Till månadsavgifterna för låt oss säga ett barns ishockeyhobby tillkommer införskaffning av utrustning, skjutsande till hallen, skjutsande till turneringar och möjligtvis ännu försäljning av produkter till förmån för laget.

Det är endast föräldrar med tid och pengar som klarar av detta. Vad är följden av dyra hobbyer?

Vi ser en klar polarisering mellan barn som ges möjligheten till idrottsintressen och barn som inte idrottar. Beväringarnas fysiska tester har de senaste decennierna tytt på en polarisering mellan de som har riktigt bra kondition och de som har riktigt dålig och skillnaden blir tydligare år för år. Det här betyder även att den vuxna befolkningen segregeras i de som mår riktigt bra och en växande del som mår riktigt dåligt.

Tyvärr ser det ut som att samhället håller på att få en ny elit och det är de vuxna som haft möjlighet att idrotta som barn, fortsatt med motion och rörelse och som har en högre livskvalitet och ork än de som aldrig getts möjlighet att röra på sig.

Att råda bot på polariseringen mellan barn som rör på sig och de som inte gör det hjälper endast en åtgärd: Konkreta handlingar som möjliggör idrott och motion för alla. Barns idrottshobby skall inte ses som en kostnadsfråga som bemedlade föräldrar väljer till sina barn.

Barns idrottande skall ses som en investering av samhället i en friskare framtid med mindre segregation. Därför bör kostnaderna för idrottshobbyer ses över så att det inte är ett hinder för någon att delta i ett sportläger över höstlovet, för det vinner alla på i det långa loppet.

Och vad som kommer till vinterns stigande kostnader så ser jag gärna att kommuner subventionerar barnens hallturer så att det inte inverkar på någons möjlighet till hälsosam rörelse. Och att staten stödjer privata hallar eller föreningar såsom man gjorde under pandemin då företag och idrottsföreningar led av nedstängningen för att inte föräldrarna skall behöva ta på sig den extra kostnaden.

Vi har bokstavligen inte råd med mera avhopp nu från idrottsföreningarna.