Jenny, 45, satsar på ny karriär inom vården
Att lägga en kanyl i en ven är inget för amatörer, men Jenny Belitz-Henriksson tänker bli proffs. Efter ett och ett halvt års studier på Arcada väntar hon på att få göra praktik i ambulans. Där många på senare tid har önskat lämna vården, vill hon i stället in i branschen.
Förstavårdsstuderande Jenny Belitz-Henriksson kliver in genom huvudentrén till Haartmanska sjukhuset i Helsingfors. En skarp sväng till höger och några snabba kliv senare står hon i en rymlig metallhiss som tar henne till sjätte våningen. Kvällsturen på infektionsavdelningen börjar klockan 13.
Det här är den femte och sista veckan med infektionerna. Om några veckor väntar praktikperiod fyra, den här gången kirurgisk praktik på gastrocentrum på Helsingfors universitetssjukhus.
– Det är tungt också, men jag älskar att vara på praktik! Förra veckan lyckades jag för första gången sätta en urinkateter.
Under coronapandemin, medan vårdpersonalen ställvis gick på knäna och många ville lämna hela yrket, ansökte Belitz-Henriksson om studieplats vid yrkeshögskolan Arcada för att bli förstavårdare. När hon om två och ett halvt år kan få sin examen ger den henne rätt att arbeta både som förstavårdare och sjukskötare. ”Bonus” kallar hon sjukskötarkompetensen, förstavården är det som lockar.
Inga illusioner
Ett tag vägde hon mellan förstavårdsstudierna och en polisutbildning.
– Jag tänkte att jag vill jobba med förbyggande arbete bland unga, men jag hinner nog med en polisutbildning innan jag fyller femtio om jag vill, säger hon muntert.
Det där med åldern är en fråga som har blivit både tydlig och oviktig under studierna. Arbetet, särskilt förstavårdarens, kan vara ansträngande på flera plan.
– Jag vet att vårdarbetet är tungt, för jag har ganska många vänner som arbetar som sjukskötare, läkare och jag känner några förstavårdare. Jag vet också att lönen kan vara ganska dålig och jag har haft en rätt bra lön tidigare, men jag har tänkt att jag kan arbeta som inhoppare eller på deltid i vården och göra annat vid sidan om. Mina tidigare jobb – att skriva och träna löpgrupper – är ju arbeten som jag kan styra.
Från idrott och texter till vård
I våras när teoriundervisning i vårdvetenskap och metodik stod på schemat, gled Belitz-Henriksson ner i en svacka. Teoribiten kändes träig och samtidigt skrev medierna om svåra arbetsförhållanden.
– Jag började fundera på om det alls är klokt att utbilda sig i en bransch som har det så svårt. Men jag är taggad, för jag vill hjälpa människor och göra något nyttigt i samhället.
I bakgrunden har Belitz-Henriksson ett arbetsliv med dubbel inriktning. Dels har hon arbetat med idrott och instruktion, dels med att skriva. Idrottsinstruktörsexamen vid Solvalla idrottsinstitut blev hängande, men en yrkesexamen i idrott och coachning på Suomen urheiluopisto i Vierumäki blev gjord och det har funnits gott om arbete med träning och coachning sedan starten. Under tjugo år har Belitz-Henriksson dessutom skrivit för dam- och veckotidningar, arbetat som förlagsredaktör och med kommunikation.
Nu har hon en utbildning i vården framför sig.
– Jag började fundera på ett branschbyte redan för fem år sedan, och fick då ett erbjudande om att arbeta som förlagsredaktör för fackböcker. Det gjorde jag i två och ett halvt år, men ändå fortsatte jag
att känna att jag behöver något mer meningsfullt. Missförstå mig inte, jag har älskat idrotten och att skriva. Jag vet att det låter som en kliché, men jag ville göra något med en djupare mening.
När brandbilar och annat blåljus far förbi i trafiken sträcker BelitzHenriksson lite extra mycket på nacken.
– Jag och alla andra femåringar, flinar hon.
”Vänta bara”
Glad över studierna berättade hon genast om sin iver på sociala medier. De sura anonyma kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Du kommer att kunna hålla dig för skratt, förstavården går mer ut på att transportera äldre tanter än på spännande akutvård”, lät det. Några konstaterade att hon väl inte begriper hur tungt det är att arbeta i ambulans.
– En del kommentarer kom från vårdanställda som själva var missnöjda och ville byta jobb. Jag är intresserad av blåljus. Hur polisen, räddningsverken och förstavårdarna samarbetar är imponerande, och det är okej med transporter. Jag visste redan när jag började studera att bara en liten del av knäcken är livräddande uppdrag. Jag började faktiskt inte för spänningens skull, utan för att jag vill hjälpa och tänkte att förstavårdarens arbete är mångsidigt. En nystart kräver tålamod.
– Jag har lärt mig mycket nytt på kort tid och det ger mig självförtroende. Feedbacken från de avdelningar där jag har varit har varit bra. Jag är nyfiken och vill öva. Jag lär mig bäst genom praktiskt arbete. Det är hemskt att ha varit bra på en sak och sedan starta från början med något annat, men nu måste jag bara ha tålamod med mig själv som nybörjare.
Belitz-Henriksson konstaterar att tre praktikplatser under en och samma höst känns som att byta jobb tre gånger under några månader.
Respekt för sömnbehovet
En av överraskningarna var att vården kräver händighet. Dessutom är Belitz-Henriksson häpen över hur knöligt det verkar vara att få en praktikplats i Helsingfors.
– Minuterna innan praktikplatserna för en viss period öppnas för sökande sitter folk med fingrarna redo på tangentbordet för att komma in där de vill och behöver. Det känns galet.
I maj och juni arbetade BelitzHenriksson några månader som hemvårdare i Helsingfors, och i augusti gjorde hon praktik på Borgå sjukhus. Där såg hon sitt livs första döda människa.
– Det hade jag funderat på, hur det ska bli, och nu har jag den erfarenheten. Det är viktigt, för dödsfall sker ju i vården, säger hon.
Något obehag för blod, slem eller andra kroppsvätskor har hon inte.
– Sjukhuskläderna skyddar en. Uniformen påminner om att jag har en roll.
Strejkfrågor och lönekrav har Belitz-Henriksson inte hört några diskussioner om under sina tre första praktikperioder. Själv har den blivande förstavårdaren tänkt på frågor om ork.
– Jag gjorde min första natt nyligen och det gick helt bra. Jag kom till avdelningen klockan 20 en fredag och gick hem 7.15 på lördagsmorgonen. Sedan sov jag i fem timmar, gick ut och tog en tupplur senare och så var söndagen en helt bra dag. Det gav hopp. Jag kan orka.
Coach- och tränar-Jenny säger att hon respekterar sitt behov av sömn, regelbundna måltider och motion.
– Treskift och långa dagar kommer det ju att bli, det vet jag förstås.
Mest väntar Belitz-Henriksson på ambulanspraktiken som börjar i februari. Sex veckor i ambulans.
– Det väntar hela klassen på.