Läs böckerna och se filmerna som ger perspektiv på Irans religiösa diktatur
Pia Ingström läser på om Iran, bland annat en roman som ger ett våldsamt och praktiskt perspektiv på kvinnolivet i en partriakal religiös diktatur.
För några år sen började videor av den iranska onlinerörelsen My Stealthy Freedom dyka upp i mitt Facebook-flöde. Det var den svenska författaren Agneta Klingspor som flitigt delade dem: filmsnuttar på iranska kvinnor som tar av sig sin hijab i parken, på stranden, på torget eller på gatan. En stund av förstulen frihet. Sajten hade grundats 2014 av den iranska journalisten Masih Alinejad, bosatt i Storbritannien. Under de två första åren uppgick antalet bilder till 2 000 och gillningarna på Facebook till en miljon, och så har det fortsatt.
Den okuvliga kvinnofrihetskämpen Klingspor dog i början av juni i år, 78 år gammal, och fick inte se det som händer nu, de unga iranska kvinnornas protester som inte längre är det minsta förstulna utan imponerande synliga – och riskabla.
Vågen av demonstrationer triggades av att sedlighetspolisen i Teheran i september misshandlade 22åriga Mahsa (eller Jina, hennes kurdiska förnamn) Amini till döds för att hon burit sin hijab på fel sätt. 222 unga protesterande människor, kvinnor och flickor, män och pojkar, har dödats av säkerhetsstyrkorna sedan dess, räknar en iransk människorättsorganisation.” Irans Generation Z betalar det slutliga priset” för” den djärvaste utmaningen mot den Islamiska republiken sedan den grundades 1979”, skriver BBC.
Iranska kvinnor fortsätter att demonstrera, och att klippa av sig håret för att understryka sitt budskap på ett sätt som mullorna i sin bisarra fixering vid kontroll av kvinnokroppen säkert förstår. Den svenska Europaparlamentarikern Abir Al-Sahlani gjorde som några franska skådespelare och andra västerländska kvinnliga kändisar och klippte som en solidaritetsgest en slinga ur sitt hår under ett tal i EU-parlamentet. Men Masih Alinejad påpekar på Stealthy Freedoms hemsida: ”Jag vill inte att politiker i väst klipper av sig håret, jag vill att de klipper av sina förbindelser med Islamiska republiken.”
Jag har varken mycket hår eller några personliga förbindelser till Islamiska republiken att klippa i, men jag kan försöka hålla mig informerad. Om det som händer, och om bakgrunden till det.
Jag läser den svenska författaren Negar Nasehs nya roman, En handfull vind, som följer en iransk medelklassfamiljs liv från Teheran hösten 1978 till dagens Uppsala, och sedan tillbaka till Iran.
En bra och tankfull bok, men för mig blir den största behållningen egendomligt nog de korta kontrasterande avsnitt som handlar om Irans störtade envåldshärskare shah Reza Pahlavi och hans familj på flykt, först i Panama och sedan i Egypten där den cancerdrabbade shahen snart dör. De är internationell paria, ingen annan än Anwar Sadat vill ge dem asyl, eftersom USA egentligen vill lämna ut den landsflyktiga shahen åt den nya regimen i Iran för att växla ut 52 amerikanska diplomater som hålls som gisslan i 444 dagar på ambassaden i Teheran av en grupp islamistiska studenter.
Av shahfamiljens predikament gör Naseh fin skönlitteratur, som väcker medlidande och sorg hos läsaren på tvärs med politiska övertygelser.
På det sättet liknar romanen den svensk-iranska dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestanis utmärkta film Drottningen och jag
(2008), som handlar om hennes möte med shahens änka Farah Diba som lever i exil i Paris. I sin ungdom deltog Nahid Sarvestani i den politiska vänsterrörelsen som var med om att störta shahväldet. Sedan slukade islamisterna hela revolutionen och också hon måste fly, medan hennes bror avrättades av den nya religiösa regimen.
Tre decennier senare skiljs de två kvinnorna åt av sin bakgrund och ideologi, men förenas av sin landsflykt och sin fasa inför det som hänt i Iran sedan dess. Filmen finns på Netflix, liksom samma regissörs Min stulna revolution (2013), där hon möter några gamla aktivistkamrater som överlevt fångenskap och tortyr.
För två år sedan utkom på svenska en iransk roman från 2003 av Parinoush Saniee, Det som väntar mig (Ordfront). Den ger ett våldsamt och praktiskt perspektiv på kvinnolivet i en patriarkal religiös diktatur.
Romanen har några gånger förbjudits i Iran men däremellan varit en bästsäljare också där. Huvudpersonen Massoumeh bär hijab och tar aldrig explicit ställning mot religionen, men genom hennes upplevelser från 1960-talet och över de turbulenta decennierna fram till millennieskiftet får vi en närbild av ett opolitiskt kvinnoliv i den religiösa fundamentalismens klor.
Massoumehs egen familj är hennes första fiender, inte pappan, men bröderna som är råbarkade skitstövlar och nästan misshandlar henne till döds när hon är tonåring. Hon gifts bort med en vänsteraktivist som ger henne frihet att studera och arbeta, men alltid sätter Rörelsen före familjen, med tragiskt resultat. Hennes bröder missar aldrig en chans att förnedra och utnyttja henne när de skrupelfritt opportunistiskt gör sin lycka som fromma medborgare i den religiösa diktaturen. Massoumeh kämpar som ett lejon för sina barn fram till romanens sista sida (av drygt 500).
Det här är inte en elegant strukturerad berättelse, utan en detaljrik och slingrande historia som liknar livet, med olyckor, lättnader, små ögonblick av upprättelse, nya bakslag, medmänniskor som ibland är hyggliga och ibland hemska. Den är rik, rörande och konkret, och mycket lärorik för den som vill ha en snabbkurs i Irans närhistoria – inget trixande med kronologi eller berättarperspektiv, det viktigaste förklaras ordentligt som om Saniee också haft en internationell läsekrets i åtanke, samtidigt som hon är solidarisk med Massoumehs perspektiv.
Saniees roman utgavs som The Book of Fate 2013, och på finska som Kohtalon kirja 2014. Passa på och läs den medan ni väntar på att Nahid Persson Sarvestanis nyaste film från 2021, skall visas på Yle som Ulkolinja/Fjärrlinjen-dokumentär, troligen i slutet av november. Den heter Hör min röst: Slöjans revolution, och handlar om Masih Alinejad och My Stealthy Freedom. Den som har tillgång till SVT Play kan se den redan nu.