Hur en mammas sjukdom formar en flicka som blir filosof
Åsa Slotte skriver om anorexi, diagnoser och vård med en behagligt reflekterande penna i essäsamlingen Ur mammas mörker. Sara Nyman har vissa filosofiska och feministiska invändningar, men uppskattar Slottes egensinniga inlägg i en gubbig tradition.
ESSÄER Åsa Slotte
Ur mammas mörker Förlaget M 2022
Ur mammas mörker är Åsa Slottes essäistiska debut. Hennes doktorsavhandling i filosofi, Varför vård? Om anorexi, vård och moralisk förståelse (2019), ligger innehållsmässigt till grund för boken, men med den essäistiska formen har skribenten sett en möjlighet att skapa plats för sin berättelse, för sina personliga erfarenheter av sjukdom – som anhörig, men också som sjuk.
Den dystra titeln ramar in fyra längre essäer som tematiserar frågor kring sjukdom, diagnoser och vård, men även Slottes egen uppväxt och blivande som kvinna.
Slottes styrka är att hon i dessa diskussioner vidgar blicken och låter den inbegripa mer än själva individen – situationen, anhöriga, livet. I en tid då god vård försvåras med hänvisning till ekonomiska realiteter håller hon fast vid att god vård är ett moraliskt krav.
Här vänder sig Slotte ofta till
Simone Weil – särskilt det moraliska kravet att lyssna till den olyckligas perspektiv. Då hon tar sig an sjukdomens könade aspekter diskuterar hon främst med tänkare som Simone de Beauvoir och Karin Johannisson, men anknyter gärna till skönlitterära exempel av författare som Karl Ove Knausgård och Elena Ferrante.
Slotte har en behagligt reflekterande penna, delar tålmodigt med sig av både medicinens och psykiatrins historia. Hon har en förmåga att redogöra för en tänkare i sitt sammanhang, men också lyfta fram det allmänmänskliga, utan att förfalla till anakronism. Det spelar ingen roll om det gäller läkekonstens urfader Hippokrates eller filosofen Michel Foucault.
Anorexin som fåfänga eller feminism
Slottes reflektioner kring kvinnligt kodade sjukdomar gör ett värdefullt arbete då hon visar på att det inte finns något entydigt svar på vad anorexi handlar om.
Filosofiskt sett angriper hon två tendenser. Den första är den som både kännetecknar en oförstående samtida jargong och gubbfilosofin – tendensen att se anorexin som uttryck för fåfänga. Detta läser jag mellan raderna som skälet till att Slotte ständigt återkommer till frågan om skönhetsidealens inverkan, trots att hon är medveten om att bilden är förenklad och kritiserar den.
Den andra tendensen är den feministiska tesen. Slotte nämner inga specifika tänkare vid namn, utan använder den svepande termen ”socialkonstruktivism”, som får representera en tendens att förklara anorexi och kvinnors andra sjukliga reaktioner som protester mot ett patriarkat – en tolkning som inte får stöd i de sjukas berättelser. I den tappningen blir ”socialkonstruktivismen” lätt att angripa.
Genom samtal med anorektiker och deras anhöriga har Slotte insett att de utlösande faktorerna varierar – livssituation, sorg, behov av kontroll, en kropp som växer till kurvig oigenkännlighet, och, alltför ofta, kommentarer om kroppen. Som en utmaning för vården nämner hon även män och ickebinära personer, vars sjukdom inte alltid snappas upp av en vården.
Hennes slutsats är tydlig – en vård som inte lyssnar på den sjuka misslyckas då den inte ser vad anorexin är uttryck för.
Diagnosernas begränsning och potential
Men, som jag ser det, är den diskrepans Slotte målar upp mellan de sjukas berättelser och den feministiska tendensen inte att den ena är sann och den andra osann, utan skillnaden är begreppslig. Det skulle vara märkligt om den sjuke själv beskrev sin sjukdom som en konstruktion, eller som uttryck för protest, för ett (missriktat) aktörskap.
Feministiska beskrivningar uttrycker snarare en förståelse för att det finns sjukdomar som en patriarkal samhällsordning kan ge upphov till. Att synliggöra detta kan i den bemärkelsen fungera som en diagnos, när feminismen begripliggör ens erfarenheter.
Det är en diagnos som namnger och bekräftar de skavande, men tidigare svårbegripliga erfarenheterna. Att på så vis hitta hem i en feministisk diagnos av samhället är visserligen inte alltid oproblematiskt, men kan ha en stark betydelse som Slotte här riskerar bortse från.
Filosofiskt tar hon stöd i den enskildes berättelse, det är här behovet av en diagnos visar sig. I många fall beskrivs diagnosen som en vändpunkt, som en förutsättning för ett tillfrisknande, och som ett stöd för de anhöriga.
Samtidigt är det då Slotte lyfter fram diagnosens betydelse i berättelserna jag ibland blir konfunderad: ”En pappa befriades från sin uppfattning om att dotterns anorexi handlade om fåfänga. Då var det verkligen en riktig sjukdom, berättade han.”
Här finns en sorg som jag önskar Slotte hade stannat upp vid: att pappan behövde en diagnos, utomstående expertis, för att se dotterns olycka som något annat än uttryck för fåfänga. Att det också säger något om deras relation.
Nu använder hon citatet enbart som belägg för att diagnoser har betydelse för anhöriga, i stället för att låta berättelserna ge upphov till ett mer nyanserat, essäistiskt reflekterande.
Hudlöst efter det tillrättalagda
Det som stilistiskt, och därmed också innehållsmässigt, rör om helheten är den lysande sista essän ”Vi nådde aldrig fram till varandra – En essä om livet i skuggan av sjukdomen”. Det är där Slotte närmar sig såren från uppväxten med en mamma som tidvis var deprimerad.
Här går hon in på djupet med hur moderns sjukdom både formar och skadar en flicka som söker sig till filosofin och närmar sig frågor otypiska den manliga filosofiska traditionen, men som härrör ur barndomen. Här blir diagnosen ett sätt att skilja mellan sjukdomen och moderns kärlek i en text som vårdar bilden av modern som frisk, samtidigt som Slotte tampas med att förstå att sjukdomen kom emellan henne och modern.
Essän är ärligt hudlös och sökande – det är även här som den annars tålmodiga rösten kommer med ett uppfriskande utbrott mot ”feminister” som hävdar att (hennes) migrän skulle kunna ses som en kvinnlig protest.
Denna essä lägger även ett annat ljus över de tre föregående som känns mer tillrättalagda och allmänbildande, även om de berikats med vissa personliga inslag. Med detta sagt är inte det personliga i sig en garant för god essäistik, utan snarare det sökande och angelägna greppet. Essän talar här till bokens starka titel, medan kopplingen mellan moderns mörker och de andra essäerna blir aningen associativt och ibland långsökt.
Förlaget M gör än en gång en viktig insats då det kommer till att våga satsa på dagsaktuell filosofi för en bredare publik. Jag tänker på tidigare verk som Nora Hämäläinens Är Trump postmodern? (2019) och hoppas att förlaget i framtiden följer samma linje.
Och jag är trots både filosofiska och feministiska invändningar uppriktigt glad över Slottes egensinniga verk i en tradition som är rätt gubbig.