Smal regering kan ge mer
Finland sticker ut i ett nordiskt sammanhang då minoritetsregeringar är en sällsynthet hos oss. Jouni Backman har satt sig in i frågan och anser att det kunde finnas mycket att vinna på att skapa minoritetsregeringar även här.
I Sverige skapades igen en minoritetsregering. I de övriga nordiska länderna är de snarare regel än undantag. I Danmark har majoritetsregeringar varit väldigt sällsynta och även i Norge och Sverige närmast avvikelser. I Finland däremot har minoritetsregeringar varit sällsynta, den senaste hade vi för 45 år sedan, 1976-77 (Miettunen III)
Den största skillnaden mellan Finland och övriga Norden är våra mycket breda majoritetsregeringar. I de nordiska grannländerna har så kallade överbreda regeringar inte förekommit överhuvudtaget efter andra världskriget. Bredbasiga regeringar är för situationer som kräver nationell enhet och samförstånd, såsom krig och allvarliga kriser. Under andra världskriget bildades den danska regeringen av alla partier och i Sverige ingick då alla utom två små vänsterpartier.
Överbreda regeringar har i det närmaste blivit en standardlösning i Finland sedan 1966. En orsak torde vara att försöka förhindra ett litet partis möjlighet att fälla hela regeringen genom att lämna den.
Förklaringar till olikheterna mellan de nordiska länderna finns också i forskningslitteratur. En är att strävan efter breda regeringsbaser beror på att Finland har en mer instabil historia. Den tolkningen haltar ändå, för under de osäkra tiderna i början av förra seklet var minoritetsregeringar allmänna. Först Cajanders tredje regering ( 1937- 39) hade en bredare bas än någon tidigare regering. Den föregicks av Kivimäkis minoritetsregering ( 1932- 36) som till en början hade 90 riksdagsledamöter och i slutet endast 60 ledamöter bakom sig. Trots det lyckades den regera till och med över två riksdagsval ( 1933 och 36) och förblev i ett halvt sekel Finlands långvarigaste regering.
En annan förklaring är skillnader i grundlagen. I Finland krävs en majoritet av de avgivna rösterna då riksdagen ska godkänna en statsminister och meddelandet om ett regeringsprogram. I övriga Norden är det en så kallad negativ parlamentarism som används. Det vill säga förtroende finns tills parlamentet uttryckligen besluter att regeringen inte åtnjuter förtroende. En mer omfattande utnämningsrätt för republikens president och andra parlamentariska majoritetsregler fanns tidigare i Finlands grundlag och kan också ha inverkat på att bredbasiga regeringar har prefererats.
Den tredje förklaringen till olikheterna till övriga Norden i fråga om minoritetsregeringar utgörs av skillnader i partiernas väljarstöd. I de övriga länderna har Socialdemokraterna i decennier varit så starka att de till och med ensamma
har kunnat bilda regering. i Finland har Agrarförbundet/Centern varit större än i de andra länderna och turvis suttit i regering med SDP eller Samlingspartiet. Till skillnad från de andra länderna har det hos oss inte funnits en klar uppdelning mellan vänster och höger.
Då partifältet har fragmenterats har situationen förändrats i alla länder. Även utanför Norden. Det har blivit svårare att skapa funktionsdugliga regeringar, ibland till och med omöjligt. En orsak är att väljarstödet har ökat märkbart för partier som inte vill eller inte tillåts sitta i regeringen. Här kan också Sverige fungera som ett exempel.
Jag gjorde i fjol en promemoria för Sitra om hur regeringssammansättningen påverkar ledandet av den. Jag granskade skillnaderna mellan en minoritetsregering eller regeringar med ett ledande parti och traditionella majoritetsregeringar. Den var en följd av de intervjuer som gjordes för Sitras arbetspapper
“Grundrenovering av folkstyret” (2018) och den oro som där visade sig finnas över att vi inte är förberedda på en minoritetsregering. Varken partierna eller förvaltningen är det. Varken statsrådet eller riksdagen, trots att en minoritetsregering skulle kräva en avsevärd förändring av tillvägagångssätt.
Minoritetsregeringar har i Finland i princip setts som omöjliga. Även om det inte finns några grundlagsenliga hinder har det inte funnits något stöd. Orsakerna torde åtminstone delvis vara av politiskt taktisk art, delvis praktiska. Speciellt inom vänstern finns det en rädsla för blockpolitik, vilket skulle innebära ständiga borgerliga regeringar.
Man har gjort sig skyldig till mental lättja då ingen har utrett vad en minoritetsregering skulle innebära och om uppfattningen om att majoritetsregeringar är bättre verkligen tål kritik. Det borde krävas argument om man inte är beredd att ta i bruk verksamhetsmodeller som har visat sig vara bättre.
Om man ska kunna utgå från att minoritetsregeringar är sämre så borde de väl undvikas i nordiska länder som bör ses som effektiva. Man kan också hamna i en situation med minoritetsregering. Det bör man även vara beredd på.
Eller är den operativa modellen för statlig ledning en mindre kritisk faktor än annan beredskap? Regeringens funktionsduglighet är en central faktor i den konkurrens som förutsätts mellan olika staters förmåga att reformera och verkställa. Det gäller att inte heller glömma riksdagen på vars arbete förvaltningsmodellen inverkar på ett avgörande sätt.
❞ Man har gjort sig skyldig till mental lättja då ingen har utrett vad en minoritetsregering skulle innebära och om uppfattningen om att majoritetsregeringar är bättre verkligen tål kritik.
I Sitras promemoria granskade jag alternativen ur många olika synvinklar. Ingen modell är bäst till alla delar och alla skillnader kan inte entydigt värderas. En minoritetsregerings funktionsmodell kan också variera märkbart, från att få hjälp av stödpartier till att söka tillfälliga majoriteter från fall till fall.
Generellt kan man konstatera att minoritetsregeringar bättre än andra modeller stödjer transparens, ansvarighet, effektivitet, lösningar över flera valperioder samt samarbetet mellan regering och riksdag. I fråga om förnyelseförmåga kunde en regering med ett ledande parti vara bättre. En majoritetsregering skulle vara starkast i ekonomisk styrning.
Med en minoritetsregering skulle riksdagens, mediernas och de politiska statssekreterarnas roll betonas mer. Riksdagen, alla riksdagsgrupper och -ledamöter kunde vara i ständig förhandlingskontakt med regeringen. Med tanke på riksdagens offentlighet skulle det här ge mer transparens och öka mediernas betydelse. I en kontinuerlig förhandlingsprocess skulle statssekreterarnas roll understrykas. I en majoritetsregering betonas de politiska förhandlingarna mellan regeringsgrupperna och deras ledare.
En sak torde vara klar. En minoritetsregering skulle förändra den politiska diskussionen såväl i riksdagen som i offentligheten - från att söka motsättningar till att hitta lösningar. Alla skulle bära ett ansvar. För folkstyret och förmågan till förnyelse skulle det inte alls vara ett dåligt slutresultat.