En barndomsdröm
När jag fick se en karta över metrolinjerna i Helsingforsregionen, där den omskrivna västmetrons sista etapp är inritad, återvände jag i andanom till min barndom. Stationsnamnen längs den biten är välkända för mig: Finnå, Kaitans, Sökö, Esboviken, Stensvik.
Jag kastades i minnet tillbaka åtskilliga decennier, till en tid då man inte ens drömde om metro, det var trafik på slingrande och dåliga vägar som gällde. Vi bodde då sommartid på Sommaröarna, på en holme dit vi rodde över ett sund. Vi åkte buss från Helsingfors, passerade ett lantligt Finnå och gick den sista kilometern genom skog.
Minnet är som vi vet sällan pålitligt, men när jag tänker tillbaka är barndomens somrar insvepta i ett skimrande dis. Det var en räcka av soldränkta dagar och om det råkade regna var det vänliga blöta droppar som tvättade buskar och träd och fräschade upp mammas slokande blomrabatter. För övrigt handlade det om en sorglös tillvaro med bad vid en gyllene sandstrand, bärplockning i en doftande tallskog, pappas fisketurer (som man kunde få delta i om man satt tyst i fören på båten) och hans egenhändigt uppdragna gäddor. Dem tillagade mamma med hustrulig omsorg och dem avskydde vi alla, utom den stolta fiskaren. Gäddan är som bekant rikligt försedd med ampra små stickiga ben.
Det var stunder med kaffe eller saft (beroende på ålder) på verandan, där mormor satt och broderade i en korgstol och ville bli uppassad. Det var lättjefulla dagar på bryggan med det vita räcket och där pappas stolthet, båten i glänsande mahogny, låg och förtöjdes med fören i land och aktern vid en stolpe en bit ut från bryggan. När denna stolpe en mörk augustinatt målades blå av några påhittiga grannbarn blev mamma, sin vana trogen, upprörd och talade om vandalisering, medan pappa, också sin vana trogen, tog det lugnt. Förövarna blev aldrig identifierade, men vi barn visste förstås vilka de var.
Vi gjorde utflykter med mahognybåten (som senare hamnade på ett båtmuseum för träbåtar) i den omgivande skärgården. Vi besökte Sökö och Stensvik alla somrar, där fanns gammal bebyggelse och orörd lantlighet. Miljön föreföll oförstörbar och evig, men det var den inte när nya tider randades, inflyttningen till Helsingforsregionen ökade och det behövdes fler bostäder.
När jag för några år sedan körde i trakten kände jag inte igen mig överhuvudtaget. Det var en ny miljö med asfalt, gator, höga hus och låga hus, med folkvimmel och bilar och litet bevarad natur här och där. Det gick inte att urskilja platserna där vi tog i land då för länge sedan, en hel värld var borta med vinden. Jag kom på mig med att gnola på Anna-Lena Löfgrens stora hit Lyckliga gatan, den som inte finns mer. Och jag grips av vemod när hon sjunger om en idyll som alla vill glömma, den är nu en dröm ”som jag en gång fick drömma”.