Hon förlorade sin son i bilolyckan men känner ingen bitterhet
Kollisionen som inträffade i Borgå i början av oktober var en stor tragedi som berör otaliga andrahandsoffer i hela regionen. En av dem är mamma till Remy, vars liv tog slut i 26-årsåldern.
Det är strax efter midnatt, lördagen den 1 oktober har nyss börjat. En Audi med sju tonåriga passagerare, varav tre i bakluckan, rusar fram längs Västra Mannerheimleden i Borgå. Hur fort den 18-åriga föraren kör har polisen ännu inte avslöjat, men Audin kolliderar med brutal kraft med en Skoda Octavia som kommer ut från Hornhattulavägen. Kollisionen är så våldsam att Skodan slungas 100 meter bort från kollisionsplatsen.
De två unga männen i bilen dör. En av dem är Remy – Solveigs 26åriga son. Det är hans bil, men en kompis i 20-årsåldern sitter bakom ratten när Audin vrålar rakt in i sidan.
Ett par veckor efter händelsen sitter Solveig hemma vid matbordet och greppar en kaffekopp. Det är några dagar till begravningen, och publiceringen av den här artikeln väntar tills den är avklarad. Hon figurerar bara med förnamn för att skydda privatlivet.
Blicken är stadig, även om koppen skakar lite. Det är fredagsmorgon, hon är sjukledig. På bordet står ett litet hav av blommor och en inramad bild på Remy i keps. I bakgrunden spelar rockmusik, medan de stora och lurviga ragdollkatterna Magni, Hani och Måns gör vad katter gör. Ibland tar de det lugnt, ibland rusar de omkring av någon outgrundlig anledning. Också de spelar en roll i den här berättelsen.
– Jag var på kattutställning där jag assisterade domaren. Min äldsta dotter lämnade ett ljudmeddelande: ”Mamma, ring så fort du hör det här”. Då visste jag att något hade hänt, endera med min egen mamma eller med Remy, säger Solveig.
Hon ringer tillbaka och får budskapet: Remy har varit i en olycka. Remys pappa och syster är på väg till Tölö, men ingen vet om Remy lever. Det visar sig också att polisen fått något om bakfoten med registernumren, och därför blir det oklart vem som egentligen varit delaktig i olyckan.
Stannade kvar
När Solveig får beskedet går hon genast till domaren som hon assisterar på kattutställningen. Det är fortfarande inte klart om Remy har dött eller inte, men hon berättar vad som hänt och går sedan åt sidan för att röka tre cigaretter på raken.
Så går hon tillbaka.
– Jag funderade om jag skulle bli kvar eller åka hem. Jag stannade, jag har hållit på i tio år och jag kände mig trygg där.
En halvtimme senare ringer dottern igen, nu med dödsbudet.
– Också då blev jag kvar, jag kände mig fortfarande trygg där. Någon frågade om den skulle köra hem mig, men jag sade nej. Min man ringde och undrade om han skulle hämta mig. Jag sade nej. Sedan var jag där också på söndagen. Då var det ju inte bråttom någonstans; han var redan död. Och kattkretsarna är som en familj för mig.
Solveig tänker tillbaka på minuterna innan kollisionen.
– Remy ringde sin styvsyster just innan. Han frågade om de skulle gå på öl. De skulle hämta henne om tre minuter. Hon stod där i 45 minuter och väntade.
Hon tänker också på sin dotter, Remys syster.
– Hon jobbar som akutvårdare, i ambulans. Det är guds lycka att hon inte jobbade den kvällen. Att hon hade varit tvungen att jobba med sin egen brors kollision.
Polisen har fortfarande inte varit i kontakt med Solveig, men hon har själv ringt dem en gång. Hon vet alltså lika lite eller mycket som alla andra om olyckan. Till exempel vet hon inte vem som körde Remys bil,
annat än att det var en vän av något slag. Remy var vuxen, och inte någon man hade uppsikt över längre.
Under Remys sista halvår i livet hade de två kommit allt närmare varandra; Solveig hade hjälpt honom reda upp personliga problem efter ett visst motstånd. Men det hade börjat lösa sig.
– Han vände sig till mig, och jag stöttade honom under de sista månaderna.
Vett på vägarna
Kanske någon väljer att ta det lugnare i trafiken om Remys död får synlighet, kanske någons liv besparas.
Ungefär så tänker Solveig när hon nu talar med en reporter från tidningen Östnyland som hon själv kontaktat.
Från tidningens synvinkel var intervjun långt ifrån självklar. Dels är det etiskt knepigt att intervjua personer som är traumatiserade eller i chock, dels är det bra att låta anhöriga sörja i fred, om det inte handlar om samhälleligt framstående personer som gått bort.
Här har vi en mamma som nyss har förlorat sin son. Dilemmat är att var och en av oss reagerar olika på sorg och chock. Men Solveig har visat sig vara rationell, och hon vill gå ut med ett budskap: hur vi, särskilt unga, beter oss i trafiken.
– Jag vill att någon kanske chockeras till att tänka efter hur den kör. Vem kör i sådana hastigheter? Jag kan förstå att någon kanske vill pröva lite på motorvägen. Men i staden? Varför? Vi har nu alla sett hur illa det slutade. Två är döda, åtta är så skadade att deras liv sannolikt är förstörda. Därför vill jag tala om det här, säger hon. Så tillägger hon:
– Men jag är inte bitter på föraren. Jag vill inte rikta någon aggression mot honom.
Det finns så mycket som är galet, tycker Solveig, som att man får ge sig ut i trafiken med nästan enbart övningar i simulator, det krävs bara ett par lektioner i trafiken. Eller att vissa unga män skryter med sin fortkörning, att de filmar sig själva när de kör rally på allmänna vägar, vilket också Audins förare hade haft som vana att göra på Tiktok.
Inte ens polisen verkar veta om 18-åringen filmade just när kollisionen hände, men i själva fenomenet talas det om en skrämmande aspekt.
– De brukar tydligen släcka framljusen, så att polisen inte ska se dem.
Kan tänka sig möte
Solveig har inte sett förarens videor, men hon har hört om dem och vad han har sysslat med. Förvisso, konstaterar Solveig, har vi alla varit både unga och dumma. Det hör till tonåren att söka sina gränser, att testa. Men det här, att köra så vårdslöst att man dödar och skadar. Det är något helt annat.
– Ja, han orsakade min sons död. Men jag är inte bitter. Han kommer att ha det svårt, och hans familj har tydligen fått dödshot. Det är en så djup tragedi. Det är relativt lätt för mig att förstå det skedda, de har det säkert svårare.
Det är självklart att hon deltar i rättegången när den väl äger rum; det är sannolikt att åtal väcks, och 18-åringen misstänks nu bland annat för två fall av grovt dödsvållande. I andra motsvarande händelser, som dödsolyckan i Eura där en mopedbil krossades av en personbil som körde i 180 kilometer i timmen, har det ändå slutat med åtal för dråp.
Hon ställer sig neutral till möjligheten att träffa 18-åringen.
– Jag tror inte att jag självmant kommer att gå fram och prata med honom. Men om rättsväsendet föreslår någon form av möte så kan jag tänka mig tala med honom.
❞ Jag vill att någon kanske chockeras till att tänka efter hur den kör. Vem kör med sådana hastigheter? Jag kan förstå att någon kanske vill pröva lite på motorvägen. Men i staden? Varför? Vi har nu alla sett hur illa det slutade. Två är döda, åtta är så skadade att deras liv sannolikt är förstörda. Därför vill jag tala om det här.
Djuren ger trygghet
I skrivande stund är det mitten av oktober, och när Solveig får frågan vad som händer nu är svaret kort och koncist.
– Vi lever vidare. Vi tömmer Remys lägenhet och skänker bort tillhörigheterna. Begravningen äger rum nästa vecka. Två veckor efter det är det urnnedläggning.
De tre katterna finns också här, en stor trygghet och närvaro i vardagen. Och så stickar Solveig sockor, gärna med så komplicerade mönster som möjligt. Hon pekar på soffan.
– Här sitter jag och stickar och lyssnar på musik, jag är ju sjukledig nu. På morgonen när de andra sover använder jag hörlurar, sedan spelar jag via högtalarna.
Solveig blir tyst, verkar föreställa sig något i sitt sinne. Hon smeker en av katterna, sannolikt Magni.
– Jag har ställt mig vid korsningen där olyckan hände, för att titta. Vi vet ännu inte vem som körde mot rött. Men där finns buskage, de hade inte en chans att se när 18åringen kom farande.
Någon av hans vänner har också varit där i något skede. Folk hade tidigare noterat att Remy hade försmak för ett visst märkes energidryck, att drycken och kepsen så att säga var hans varumärken.
– Första gången jag var vid olycksplatsen hittade jag en en burk vid gravljusen. Någon hade ritat tre hjärtan på den.