Att stänga östgränsen

Inte blir det någon mobilisering, sade de.

Inte kommer de att mobilisera storstadsbor, sade de.

Och sedan dyker det upp släkt och bekanta och hela entourage, med ingenting förutom en ryggsäck och en förpackning gretcha.

Först kommer Sasha och hennes mamma, de är på väg till och från Amsterdam. Pappan är inte med, han blev ju galen när kriget började. Nu är han på mentalsjukhus i Petersburg.

Sedan kommer Simo och Sveta. De hämtar vinterkläder åt sina söner. Deras ögon är tomma.

Lena och Kostja kommer också. De kommer körande i sin lilla röda bil, de har tejpat över den ryska flaggan på registreringsskyltarna. De kör hela vägen till Montenegro. Hej hej på er bara.

Men vänta nu – Gud hjälp mig i himlen, nu ska de åka tillbaka till Ryssland.

Lilla Nastja och hennes man är också här, nu. Hon är som en stickgubbe. Hon stirrar ner i sin tomma tallrik och berättar om duvan som satt utanför fönstret i hennes isoleringscell.

Grisha hälsar på, han med. Han säger att han ska flytta till Serbien. Eller Berlin, kanske. Han vet inte riktigt.

Jag steker omelett åt Oleg till morgonmål, sedan följer jag honom till flygplatsen. Han ska till Paris. Han berättar ingenting.

Och deras pappor är gråhåriga. De är kvar där, på andra sidan. De ska aldrig tala med sina barn igen.

Leo och Misha kommer inte. Leo som älskar Lukács och Misha som ännu åker pulka på vintrarna. De har inte råd med bussbiljett. Inte har de några visum heller. Men inte blir de ju mobiliserade, säger deras mammor. De kan ju inte ens knyta sina egna skor. De blir inte

❞ Min pappa har blivit grå i ansiktet. Nu står han vid bordet och hans ögon har blivit röda och torra. Ibland gråter han. Då ser jag bort.

bortskickade. Sådant händer inte. Sådant kan inte hända. Inte till oss. Vi klarar oss. Vi måste.

Nika och Galja stannar också, där, på andra sidan. De måste mata katten och hunden. För katten och hunden har inga visum. Och alla bröder, mamman och pappan har redan åkt bort.

Ksana bor redan här. Hon bor ensam. Alla andra är kvar. Mamman, pappan, katten. Fast pappan är död, nu.

Han skulle bli mobiliserad. Han tog livet av sig.

Min pappa har blivit grå i ansiktet. Nu står han vid bordet och hans ögon har blivit röda och torra. Ibland gråter han. Då ser jag bort.

Jag ser på tidningen på bordet, istället. Den har våta fläckar men jag kan läsa vad där en gång stått, i alla fall. Att stänga östgränsen.

Jelena bor också här. Hon sätter sig på soffan vid bordet. Hon askar på tidningen. Hon talar om att hyran förfaller och pengarna är på hennes ryska konto. Hon talar om bussen till Petersburg hon ska ta. I morgon. För att hälsa på sin kompis. Och sin pappa också.

Hon talar men jag lyssnar inte.

Jag är knappt med er, mina vänner. Jag är knappt här. Jag är någon annanstans. Här står allt stilla.

Här har jag det bra.

Här finns inga pappor och de har inga döttrar.