Jorden vi ärvde och nu måste sälja
Filmen som vann huvudpriset på filmfestivalen i Berlin handlar om en katalansk persikoodlarfamiljs sista sommar innan de tvingas lägga ner verksamheten. Ypperliga amatörer i rollerna ger filmen en dokumentär känsla.
DRAMA Betyg 4/5 En persikolund i Katalonien (Alcarràs)
Regi: Carla Simón. Manus: Carla Simón, Arnau Vilaró. Foto: Daniela Cajías. I rollerna: Jordi Pujol Dolcet, Anna Otin, Xènia Roset, Albert Bosch, Ainet Jounou. 120 min. F7
I generationer har familjen Solé levt på att plocka persikor från sin odling i Alcarràs i Katalonien. Det är ett fysiskt och tungt arbete men det är en del av familjens identitet, de är persikoodlare. Marken arrenderar de av familjen Pinyol, en muntlig överenskommelse.
Men när sonen Pinyol tar över vill han göra om odlingen till en park för solpaneler, en mer lukrativ användning. Eftersom det inte finns något kontrakt har familjen Solé plötsligt en sista sommar kvar innan de blir vräkta, och den prekära situationen skapar interna konflikter inom familjen.
Alldeles särskilt stressad är Quimet ( Jordi Pujol Dolcet), familjens överhuvud som tillsammans med sin syster Natis ( Montse Oró) man Cisco ( Carles Cabós) har huvudansvaret för odlingarna. Quimet ser det som ett svek att Nati och Cisco överväger att tacka ja till Pinyols erbjudande om arbete med solpanelerna, och hans utåtagerande skapar i sin tur konflikter med frun Dolors ( Anna Otin) och den snart vuxna sonen Roger ( Albert Bosch).
Oro för framtiden
Carla Simón, som vann Guldbjörnen i Berlin, blandar skickligt konflikterna med vardagens arbete och tillvaro, för så är ju livet, allt samexisterar och påverkar varandra. Oron över framtiden till trots ska persikorna skördas, Quimets och Natis syster Glòria ( Berta Pipó) kommer på besök, och tonåringen Mariona ( Xènia Roset) övar dansrutiner med sina vänner medan Roger i hemlighet odlar gräs.
För de yngre barnen fungerar odlingarna som en enorm lekplats, där de uppfinningsrikt och anarkistiskt skapar sina egna lekar, som involverar allt från ihjälskjutna kaniner till grannens grönsaksland. Och farfar, som inte längre innehar rollen som patriark, fortsätter sköta om fikonträdet.
Sörjer han? Gräms han över det obefintliga kontraktet eller hyser han agg över Pinyols ovilja att hedra den muntliga överenskommelsen?
Eller har han levt länge nog för att veta att inget varar för evigt? Det är svårt att veta, Alcarràs är en iakttagande film snarare än en berättande.
Osentimental neorealism
Här finns också ett bredare perspektiv som handlar om stora producenter och små jordbrukare. Om hur industrialiseringen gör det omöjligt för mindre aktörer att leva på sina odlingar och som i stället tvingas sälja sin mark.
Familjen står ändå i centrum i detta osentimentala, neorealistiska drama. Simón använder sig av amatörskådespelare, och resultatet är ypperligt. De beter sig som en riktig familj och känslan blir nästintill dokumentär.
Daniela Cajías kamera rör sig kärleksfullt över odlingarna och lyckas fånga både sommarens känsla av oändlighet och tidens obönhörliga framfart. Även om vi rör oss mot en oundviklig dramatisk vändpunkt är filmen fast förankrad i ett nu.
Den undersöker snarast en plats, en tillvaro. Marken som familjen Solé odlar är en del av deras varande, en förlängning av dem.
Tanken på att förlora marken skapar därför en kris som sträcker sig långt bortom ekonomi. Frågan är snarast existentiell; vilka är de om de inte är just på denna plats?