Den svenska julen är roligare
Nyfilmatiseringen En underbar jävla finsk jul är praktiskt taget identisk med den svenska originalfilmen från 2015. Tonfallet är fräckare, men mest är det gapigt och skränigt och gör en pinsamt berörd.
KOMEDI
Betyg 1/5 En underbar jävla finsk jul
(Kulkuset kulkuset)
Regi: Taru Mäkelä. Manus: Kristofer Gummerus. Foto: Jouko Seppälä. I rollerna: Christoffer Strandberg, Martti Suosalo, Antti Tuomas Heikkinen, Sonja Salminen, Ali Jahangiri.
Varför kläcka nya idéer när det finns en massa gamla att tillgå? Det var logiken bakom Taru Mäkeläs
Tomten är far till alla barnen (2019) som tog avstamp i en svensk förlaga (med samma namn).
Det utföll rätt så väl, kommersiellt sett, så varför inte upprepa bedriften. Vilket tar oss till En underbar jävla finsk jul, fritt efter
En underbar jävla jul (Netflix, C More, Disney+) från 2015. Här var det Helena Bergström som i sällskap med hejare som Robert Gustafsson och Anja Lundqvist tog ut svängarna.
Det handlar om en regnbågsjul med multikulturella förtecken, om Oskari ( Christoffer Strandberg) och Joona ( Antti Tuomas Heikkinen) som gått in för att bilda familj tillsammans med bästa väninnan Silja ( Sonja Salminen) som är höggravid.
Orsak nog att bjuda in tjocka släkten på julafton och dela med sig av de goda nyheterna. Men det som till en början framstår som en vacker tanke utvecklar sig under kvällens lopp till en katastrof – på alla håll och kanter.
Struligt värre
Värst är Oskaris juristpappa ( Martti Suosalo) som fortsättningsvis har svårt med sonens sexuella läggning. Om möjligt ännu mer upprörd blir han över Oskaris och Joonas nya hus, ett renoveringsobjekt.
Ja, och hur var det med de juridiska aspekterna av ett delat faderskap? Det blir inte mindre rörigt av att Joonas mor ( Sari Siikander)
dyker upp med sin tjugo år yngre pojkvän, Karim ( Alex Anton).
Eller att hans grekiska pappa ( Ali Jahangiri) fortfarande känner för exhustrun.
En underbar jävla finsk jul är inte den mest finkänsliga av filmer, det ska sägas. När Taru Mäkelä och manusförfattaren Kristofer Gummerus inte luftar de sexuellt färgade fördomarna handlar det om den kulturella dragkampen: sill, nubbe och julskinka kontra dolmades, kristet kontra muslimskt, jultomte eller ej?
Skriker högst
Handlingen i den finska upplagan är praktiskt taget identisk med originalfilmen, men tonfallet hos Team Mäkelä är betydligt fräckare, fränare.
Där Helena Bergström et consortes levererade en något sånär smakfull och spirituell släkten är värst-komedi väljer nyfilmatiseringen att skruva upp volymen, bjuda över (och under).
Dessvärre blir det mest bara gapigt och skränigt. Och även om syftet är att skjuta ner allehanda fördomar är det svårt att inte bli pinsamt berörd.
Lite si och så är det också med skådespelarensemblen, en mix av etablerade namn (Suosalo, Pirkko Hämäläinen och Eeva Litmanen), tv-stjärnor (Strandberg) och ståuppkomiker (Jahangiri).
Profilstarkt, visst, men snarare spretigt än sammansvetsat. Och vad den komiska tajmningen och finliret beträffar lämnar filmen mycket att önska. Mycket väsen för ingenting om man säger så.