Skaver kriget i det norska samvetet?

Rysslands bärsärkagång i Ukraina gör gas- och oljeexporten lönsammare än någonsin, också för fredliga Norge. Paradoxen pockar på uppmärksamhet. Är Norge en opportunistisk krigsprofitör, och vad i hela friden ska landet göra med alla pengar?

KGB-mannen Putin upplever fantomsmärtor över Sovjets sönderfall, och löper av allt att döma därför amok i Ukraina. På detta följer fantastiskt höga noteringar för olja och gas. Pinsamt nog smörjs Norges offentliga finanser av exakt samma mekanismer som den ryska krigsmaskinen: intäkter från olje- och naturgasexport.

Vi är vana vid att det går bra för Norge. Men kaoset på de europeiska energimarknaderna gör att det regnar både silver och guld över landet, som i år tjänar fyra gånger mer på sin fossila export än år 2021. I och med de gigantiska extrainkomsterna som indirekt resulterar ur kriget – windfallsvinster – uppstår en moralisk paradox.

Å ena sidan är Norge en räddare i nöden, som ställer upp för både Storbritannien och EU då ett imperialistiskt Kreml viftar sitt energivapen mot den fria världen med full kraft. Å andra sidan kan Norge betraktas som en krigsprofitör, som håvar in en förmögenhet på andras misär. I Stavanger ropar man ”Bingo”, men ur ett världsperspektiv är Norge dock en ganska liten olje- och gasleverantör.

I år väntas Norge tjäna hisnande 1,17 biljoner kronor – alltså 1,17 tusen miljarder – på olje- och gasexport. Det är svindlande siffror, och motsvarar cirka 113 miljarder euro. Nästa år kan intäkterna stiga till 1,38 biljoner kronor, bedömer landets finansministerium. Detta går att jämföra med 288 miljarder kronor, eller 28 miljarder euro, för år 2021 – inte heller fy skam.

Det är kanske med kluvna känslor som norrmännen låter pengarna rassla in. Eventuellt skaver det i det nationella samvetet, med tanke på regeringens låga profil i frågan. Landets vänsterlutande minoritetsregering, med Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre i spetsen, argumenterar lojt för att det ”inte ligger i landets eget intresse” med skyhöga priser på gas, olja och el. Tro det om du vill.

”Då världen upptäcker hur mycket Norge tjänar på kriget kan vi betraktas som krigsprofitörer”, invände representanter för Miljøpartiet De Grønne redan i mars, och menade att pengarna borde användas för att återuppbygga Ukraina. Partiet – med futtiga tre platser i Stortinget – vill upprätta en solidaritetsfond, öronmärka de extra intäkterna för en sorts Marshallplan.

Kritikerna avfärdar idén som ett moraliskt drivet, förhastat utspel, men ignorerar gärna faktumet att ju mer pengar och humankapital som binds vid olja och gas, desto mer försenas det gröna skiftet.

Norge har 5,4 miljoner invånare, och ruvar på en fonderad olje- och gasförmögenhet på cirka 12 000 miljarder kronor. Hur skönt känns det väl inte med i runda slängar 220 000 euro per capita i madrassen? Jämför det med Finland, där statsskulden i slutet av september var 24 449 euro per invånare, enligt Statskontoret.

”Det er typisk norsk å være god”, sa Støres partikollega Gro Harlem Brundtland i ett nyårstal 1992. Seriöst, Oslo – vore det inte Finlands tur att förvalta oljan och gasen, att få den ens till låns? Eller är det typiskt norskt att vara opportunistisk?

Visst manar det till eftertanke då Norges regering viker enorma belopp för att skydda de egna konsumenterna från höga elpriser. Man har råd att vara generös – på hemmafronten. På de uppvärmda uteserveringarna på Oslos gator känns kriget, och Europas energikris, som en fjärran mardröm.

Pengar måste hanteras återhållsamt, annars blir de till en förbannelse. Norge är inte bara en oljenation, det är också en oljefondsnation. Intäkterna går direkt in i landets gigantiska oljefond (egentligen Statens pensjonsfond utland, tidigare Statens petroleumsfond): ”for deg og fremtidige generasjoner”.

Kring detta har landet byggt upp en imponerande disciplin via byråkrati och noggranna etiska riktlinjer. Den norska statens nettovinster från oljeindustrin kanaliseras till världens största statliga investeringsfond, som placerar i bland annat utländska aktier och räntepapper, samt fastigheter. Medlen används bara i ytterst begränsad mån som ekonomisk buffert inom statsbudgeten.

Denna världsunika lösning utgör en central kugge inom Norges välfärds- och pensionssystem. Den välfyllda syltburken förvaltas via ett extremt långsiktigt, generationsöverskridande perspektiv, inklusive djupa vallgravar i förhållande till populistiska, inflationsdrivande politiska infall.

I stället för att bli gröna av avund gentemot norrmännen kunde vi östnordiska fattiglappar dra lärdom. Finländska pensionsbolag borde slås ihop, investera mer aggressivt i aktier, med indexerad strategi och minimerade inslag av aktiv handel.

Den sanna hemligheten bakom att bygga en förmögenhet är nämligen inte höga intäkter eller imponerande avkastning – utan låga kostnader. Nettopp, akkurat.