Kontrabasist från Stray Cats knäpper underhållande och slagkraftigt som soloartist
Lee Rocker är trogen sina musikaliska rötter och bjuder på en blandning av eget material, coverlåtar och Stray Catsklassiker. Det är rakt på sak och nöjsamt för publiken.
Lee Rocker, eller Leon Drucker, som han heter på riktigt, har gjort sig känd som kontrabasist i den energiska rockabillytrion från New York, Stray Cats, som varit verksamma sedan början av 80-talet. Bandet har ibland gjort längre uppehåll för att medlemmarna ska kunna hålla på med egna projekt. Stray Cats återförenades 2018 och gav 2019 ut albumet 40, men nu är medlemmarna igen solo. En bitter fejd mellan Lee Rocker, Brian Setzer och Slim Jim McDonnell lär det ändå inte vara fråga om. Så pass mycket respekt gav Lee Rocker sina bandkompisar när han uppträdde i Helsingfors.
Repertoaren bestod givetvis av Stray Cats-klassiker, men också av lånegods och eget material. Riktigt till samma energi, råhet och engagemang som Stray Cats haft i sina bästa stunder, bland annat i Brunnsparken i Helsingfors 1990, nådde inte Lee Rocker. Men å andra sidan är det här fråga om mer nyanserat material, även kryddat med en mångsidigare samling av instrument som piano och dragspel.
Starten med tre Stray Cats låtar Stray Cat Strut, Runaway Boys och Built for Speed var i början lite seg, men ju längre konserten led, desto varmare blev Lee Rocker och hans kompisar i kläderna. Lee Rocker är en skicklig musiker och hans knäppande på kontrabasen bidrar till ett effektivt och medryckande komp. Lee Rocker hyllar sina förebilder och gör snygga tolkningar av Arthur ”Big Boy” Crudups That's allright och Carl Perkins Honey Don't. I den egna låten, som blir en av spelningens absoluta höjdare, The Last Offline Lovers, hörs tydliga influenser av Johnny Cash. En vacker och melankolisk låt där Lee Rocker byter instrument till akustisk gitarr.
Också i den sönderspelade City of New Orleans av Steve Goodman blåser Lee Rocker in nytt liv och avslutet blir magnifikt med Robert Gordons Rock Billy Boogie. Det är alltid upplyftande med artister som är trogna sina musikaliska rötter och som respektfullt tolkar sina förebilders låtar.
Lee Rocker levererar inte något revolutionerande inför publiken i ett halvfullt Kulturhus, men det är sympatiskt, effektivt, ärligt och underhållande i den grådaskiga oktobervardagen. Och det räcker mer än väl.