Vad tänker Scholz på – annat än Tyskland?

Kriget i Ukraina, energikrisen och det tuffa ekonomiska läget har satt samhörigheten och samarbetet inom EU på prov. Tyvärr ger en av de viktigaste aktörerna, Tyskland, oroväckande signaler. ”Tyskland först” förefaller vara förbundskansler Scholz ledstjärna.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz beslöt nyligen om ett enormt stödpaket på 200 miljarder euro för att hjälpa sitt eget lands invånare och framförallt näringsliv ur energikrisen. De övriga EU-länderna togs helt på säng. Något dylikt kan inget annat land hosta fram. En sådan jättesumma rubbar balansen i hela unionen och försätter de andra ländernas företag i en sämre situation än de tyska på den gemensamma marknaden där reglerna borde vara gemensamma.

Scholz bygger också helt egna och nära relationer till Kina, samtidigt som den övriga unionen närmast strävar efter att minska beroendet och snarare ökar avståndet till den auktoritära staten.

I stället för koordinering väljer Scholz att gå sin egen väg, som i vissa fall dessutom verkar gå i rakt motsatt riktning än vad EU förväntar sig.

I veckan blev det klart att det kinesiska bolaget Cosco får köpa en fjärdedel av en stor terminal i Hamburgs hamn.Scholz lyckades trots motstånd från de flesta håll också på hemmaplan få igenom affären för Hamburg, staden där han själv tidigare var borgmästare.

Cosco, som kontrolleras av den kinesiska staten, äger redan från tidigare delar av stora hamnar i såväl Rotterdam som Antwerpen och en stor del av Atens hamn i Pireus. Bolaget har också långtgående planer på att bygga en järnvägsterminal i Duisburg där Ruhr ansluter till Rhen – ett av Tysklands främsta industri- och storstadsområden.

Det stannar inte vid detta. Nästa vecka åker Scholz till Kina för att träffa landets ledare Xi Jinping, kort efter hans maktdemonstration på kommunistpartiets kongress i Peking. Scholz kommer med en stor tysk affärsdelegation i släptåg.

Det kan vara tecken på en ny naiv politik från Tysklands sida, att man igen förlitar sig på en auktoritär stat och gör sig i alltför hög grad beroende. Men man måste väl ha lärt sig något av motsvarande koppling till Ryssland, som man just nu drabbas hårt av. Är det snarare så att Tyskland tänker kortsiktigt på vad som är bäst för Tyskland, inte vad det kan leda till och inte på hur det ser ut i de övriga EU-ländernas ögon?

Kina har redan i flera år varit Tysklands största handelspartner och det tycks inte bekymra Scholz ett dugg att fortsätta på den linjen.

Frankrikes president Emmanuel Macron hade föreslagit ett gemensamt besök i Kina, men det ville Scholz inte. Den tyska förbundskanslerns flirt med Kina och ovilja att på en bredare EU-front hantera relationerna upplevs knappast heller positivt från USA:s horisont.

Tysklands agerande i hjälpen till Ukraina har också fått kritik för att inte vara helhjärtat och av den omfattning som EU:s ledande ekonomi borde kunna prestera. Det har i alla fall gått mot det bättre.

Sammantaget visar Tyskland just nu inte den ryggrad och det ledarskap som förväntas i Europa och håvar inte in några sympatier från de övriga medlemsländerna i EU.

Tyskland har tillsammans med Frankrike utgjort den starka axeln och drivande duon i Europa i många år redan. Nu tycks inte ens samspelet med Frankrike fungera för Scholz del. Frankrikes president Macron är bekymrad över Scholz vägval och politik och relationerna mellan de två länderna är svalare än på mycket länge. Utöver allt annat irriterar också Tysklands beslut i fråga om stora militära inköp då tyskarna har valt andra alternativ än franska.

Förra veckan var det meningen att ett möte mellan de två ländernas regeringar skulle hållas i Paris. De gemensamma regeringsmötena har en lång tradition och syftar till att visa hur nära båda länderna arbetar tillsammans. Men det blev inte av utan krympte till en arbetslunch i onsdags mellan Macron och Scholz. Ett tecken på att allt inte står rätt till var också att ingen traditionell presskonferens med de två hölls efter mötet, som i alla fall uppgavs ha varit ”bra och viktigt”.

Det är viktigt att de två möts i fortsättningen och att Scholz inte bara blickar inåt och agerar med endast Tyskland för ögonen. Förbundskansler Olaf Scholz måste inse att han inte bara kan köra sitt eget tyska race. Det är inte vad man förväntar sig av ledaren för EU:s ledande stat. Det är inte vad man är van vid från hans företrädare Angela Merkels tid vid makten.

Då Scholz ledstjärna förefaller vara ”Tyskland först” ringer varningsklockorna på många håll. Men i Kreml ljuder sannolikt glädjeklockor. Det som EU och Europa nu minst av allt behöver är splittring och ett lokomotiv som väljer ett helt eget spår.