Tänk på mig
Halloween må bli en allt populärare högtid för varje år som går, men för de finländare som lider av vitlök och korsförsedda kristdemokrater året om är tillvaron inte så enkel. HBL har träffat en Helsingforsare som tror sig vara den sista av sitt blodtörstiga slag.
Visst kan man klaga, det är helt förståeligt. Corona och karantän och restriktioner av alla de slag. För mycket eller för lite jobb eller studier på distans. Vardagen är tung som den är och så den här pandemin och osäkerheten kring Ukraina. För att inte tala om klimatförändringen, som också har lett till en decimering av artrikedomen. Djurskyddsvänner världen över talar sig varma för delfiner och valar, elefanter och olika slags kattdjur, till och med bin. Och det med rätta.
Men vem tänker på oss? Vi är ändå en art med anor som går tillbaka till forntida Indien och spelar en viktig roll i Västvärldens kulturhistoria under de senaste tvåhundra åren. Vi har inte velat göra så mycket väsen av oss, men när vi nu hotas dö ut skulle det vara på tiden att vi fick någon omtanke. Vi vampyrer, alltså.
Vad jag ber om är bara lite förståelse. Men kom inte med några jämförelser med Rolling Stones Sympathy for the Devil, för några djävlar är vi inte, fast skönlitteraturen ofta beskriver oss övervägande negativt.
Låt mig exemplifiera vår belägenhet med några ord om mitt liv. Jag föddes för 233 år sedan i London. Är faktiskt av adlig härkomst, med det har jag inte brytt mig om på länge. Jag blev initierad som vampyr – vi använder inte ordet ”offer” – trettio år senare och John Polidori och Bram Stoker skrev berättelser om mig som bestod av förtal och överdrifter.
Under 1800-talet bodde jag i olika delar av Storbritannien och Irland, men bevistade också kontinenten, inte minst Frankrike, Tyskland och Rumänien. I slutet av seklet flyttade jag till USA, men efter ett drygt halvsekel kunde jag inte fördra amerikanerna. Så många var kristna och man visste aldrig vem som gick och bar på ett kors runt halsen, som gjorde att jag kände mig dålig. Funderade länge på vart jag skulle flytta och hörde om Finland, det rakryggade landet som betalade sin krigsskuld så snabbt och som inte var så genomkristet.
Så på vintern bordade jag RMS Queen Elizabeth i New York, kom till Southampton och tog mig med tåg till Stockholm och sedan med ett litet ångfartyg till Helsingfors. Det var ett ganska grått och kallt land som mötte mig, men på något sätt tyckte jag om det, dess natur och människornas lugna sinnelag.
Som ni säkert vet åldras vi inte, så jag ser alltid ut som en förhållandevis ung man och klär mig elegant, men relativt enkelt för att inte väcka uppmärksamhet. Svart vinterrock, poplinkappa på våren och hösten och på sommaren helt enkelt byxor med pressveck, skjorta och kavaj. Jag klarade mig bra i Helsingfors, speciellt när jag lärt mig en gångbar finska och lite svenska.
Direkt förmögen var jag inte, men hade redan då en icke så obetydlig aktieportfölj och köpte en trerummare på Nordenskiöldsgatan i Bortre Tölö. Rörde mig i nattlivet, gick på operan och hade låt oss säga ett antal förhållanden. Jag kan inte säga att jag hade mycket till övers för populärmusik och ungdomar vars hår växte och såg ovårdade ut.
Men det var en fin tid, något jag först senare förstod. Allt var lugnt och sansat och Kekkonen styrde och ställde. Och jag träffade Mona, ja, nästan som Mina, som en gång för länge sedan var mig så kär. Till slut måste jag tala om för Mona vad jag var och hon bad att jag skulle initiera henne. Det är nämligen så det oftast går till, fast litteraturen för det mesta gör oss till förövare.
Vi var lyckliga, men ville ju inte initiera andra. Det var inget problem på den tiden. Så gott som alla matbutiker med en köttdisk sålde grisblod för blodplättar och blodpalt. Det är inte lika närande, men vi svalt inte och hade ju varandra. Så småningom började dock Mina få andra intressen. Hon hade alltid tyckt mera om jazz än opera och balett och sade att jag alltid skröt med hur jag varit på urpremiärerna av Giselle (i juni 1841) och Carmen (i mars 1875, båda i Paris för övrigt). Och det kanske jag gjorde, men med vem annan kunde jag tala om mitt förflutna om inte med min älskade?
Hon började gå till olika jazzhak på kvällarna. Det här var ju långt före Groovy och Storyville, så det var inte riktigt någon stil på källarkyffena där de spelade en musik jag inte kunde fördra. Ni kan tänka er hur det gick. Till slut träffade hon en annan, initierade honom och så var sagan all.
Kanske har ni lagt märke till att mitt språkbruk är något föråldrat. Att förnya det hör till det svåraste när man lever så länge som jag, för att se ung ut och låta som en gammal gubbe kan verka suspekt. Därför läser jag Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet för att hänga med och nuförtiden följer jag med bloggar på båda språken. Min finska var länge starkare, så efter att Mona lämnat mig ville jag bort och beslöt att flytta till Åbo och studera vid Åbo Akademi för att stärka min svenska.
Nu var det 1970-tal och nära Akademin på Tavastgatan fanns det två matbutiker som sålde grisblod, så jag klarade mig förhållandevis bra. Tillsammans med en vampyrvän skrev jag dikter, som vi sålde i offsettryckta häften på Kåren. Kunde inte låta bli skoja lite om vampyrer i en dikt.
Blodigt allvar
När mina ådror
sväller av blod tappar jag några droppar på papper och för pennan genom dem.
Blodgivning är humant, eller hur herr Dracula, min käre kritiker.
Och faktiskt, recenserade inte litteraturredaktören Ole Torvalds vår lilla samling i Åbo Underrättelser under pseudonymen Leo Dravlots. Namnet var ett anagram som förmodligen skulle låta som ett vampyrnamn. Men nej, han var ingen vampyr och trodde som alla andra läsare att det var en satirisk dikt. Hur mångbottnad den var förstod nog ingen vanlig människa. I dag skulle jag för övrigt skriva ”kära” för att vara könsneutral.
Sedan började det som vi vampyrer kallar vitlöksepidemin. Och den är ju inte ännu heller helt utrotad. Det började med pizzerian Dennis på Slottsgatan och i slutet av sjuttiotalet spreds pizzeriorna som en löpeld. Senare blev de kebab-pizzerior.
Tänk själv hur det kunde kännas att vara vampyr. På alla offentliga tillställningar, restauranger, barer, konserter och hemma hos folk, överallt stank den för oss farliga, till och med dödliga växten. Jag slank oftast snabbt ut i friska luften och fick väl rykte om mig att vara lite knäpp. Hellre det än att förtvina i förtid. Och knappast skulle någon läkare ha kunnat förstå varför jag insjuknat eller så diagnosticerat min sjukdomsattack som en anafylaktisk chock.
Epidemin mattades av så småningom tills den fick ny fart med nästa plågoris, peston, som ju innehåller matolja, basilika, parmesan, kanske pinjekärnor – och den förbannade vitlöken. Förlåt mitt starka ordval, men jag tror ni förstår.
Utan examen flyttade jag tillba
❞ Ni kan förstå att med alla dessa problem har vår population decimerats så att jag inte på år och dag har träffat på en annan vampyr i Helsingfors. Alla verkar ha strukit med, av något av de ovannämnda skälen. Men vem bryr sig, inte ens David Attenborough talar eller skriver om hur utsatta vi är.
ka till min bostad i Helsingfors och tänkte att jag i huvudstaden skulle kunna röra mig mera fritt. Det visade sig stämma, till en del. Pizzerior fanns det förstås överallt, men också restauranger som antingen inte ännu bytt ketchupen mot vitlök eller gjorde mat för gourmeter och förstod att den förhatliga amaryllisväxten dolde alla andra smaker.
Som om det inte var nog började HIV-epidemin i slutet av 1980talet, vilket innebar att varje initiering kunde vara lika livsfarlig som vitlöken. Samtidigt hade nedgången av förfrågan på grisblod lett till att man endast fick den vid vissa köttdiskar, i Hagnäs saluhall och Gamla saluhallen. Problemet med blod är att dess närande effekt för oss försvinner om man fryser det och i kylskåpet håller det bara några dagar.
När tillgången blev allt sämre, åkte jag till närbelägna svingårdar och uppgav mig vara uppköpare av blod för en av de stora butikskedjorna. Så har jag klarat livhanken, men ser nog ganska utmärglad ut.
Att jag bodde i Bortre Tölö lade sten på börda. När jag promenerade till centrum – allmänna färdmedel var uteslutna på grund av vitlöken – gick min väg förbi Riksdagshuset. Länge var det inte så farligt, jag behövde bara vara på min vakt för vitlöksstanken och Kristliga Förbundets Raino Westerholm. Men alltsedan 1990-talet har partiet – sedermera kallat Kristdemokraterna – vuxit sig starkare och nu räcker det inte bara med att känna till Päivi Räsänen och Sari Essayah, för de har ju andra ledamöter och medhjälpare och alla kan de bära på krucifix eller biblar. Ibland går jag helt enkelt till centrum via Främre Tölö, så jag inte stöter på dem.
Och nu coronan. Som sagt, jag har full förståelse hur tungt det kan vara för er, men betänk hur svårt det är att använda hörntänder med masken på – de få gånger jag ens vågat tänka på att ingå en relation som kunde leda till en initiering. Och själva sjukdomen är lika farlig för oss som för er, så det gäller att bära mask ute bland folk.
Ni kan förstå att med alla dessa problem har vår population decimerats så att jag inte på år och dag har träffat på en annan vampyr i Helsingfors. Alla verkar ha strukit med, av något av de ovannämnda skälen. Men vem bryr sig, inte ens David Attenborough talar eller skriver om hur utsatta vi är.
Ja, det är inte omöjligt att jag är den sista vampyren i stan, kanske rentav i hela Finland.
Sådärja, nu tänker du på mig, kära läsare. Kanske du till och med känner lite sympati för mig. Det är just det jag vill, för naturligtvis är jag ju en fantasiskapelse, och kan bara överleva genom att du – i likhet med tusentals andra läsare av dagens tidning – tänker på mig.
Det är så jag hugger mina tänder i dig.