Så lätt vore det att definiera Svenskfinlands litterära kanon
Kanonbegreppet är mest meningsfullt i en sociologisk bemärkelse: vilka böcker inom en viss historisk-språklig kontext är kreddiga att ha läst, vilka böcker ska du läsa för att öka ditt kulturella kapital?
Diskussionen om kanon är en kulturpolitisk långkörare, som ofta varit ganska eldfängd. Nu har den nya svenska regeringen beslutat att följa danskarnas exempel och ta fram en svensk kanon, det vill säga en förteckning över vilka svenska konstnärliga verk som är särskilt betydelsefulla.
Även om kanonprojektet knappast är det mest kontroversiella i högerpartiernas Tidöavtal, har det fått en del debattörer att rynka på näsan. Det handlar inte bara om urvalsproblematiken, det vanskliga i att fastslå vilka verk som besitter en överlägsen konstnärlig kvalitet. Politiskt kan kanonprojekt lätt smittas av konservativa eller nationalistiska ambitioner att manifestera vad som är ”representativt” för ett språk eller en nation, vad som hör till – och vad som eventuellt inte gör det. Här finns ett element av maktutövande som speciellt på vänsterhåll brukar betraktas med skepsis.
I den svenska debatten har Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson beskrivit kanonprojektet som en flerårig skenmanöver, som att regeringen Kristersson ”låtsas hålla på med kulturpolitik” i stället för att på allvar stärka kulturlivet med ”fler och bättre bibliotek och skolbibliotek” och annat matnyttigt.
Hennes kollega Victor Malm på Expressen instämmer i att kanon är meningslös utan de där skolbiblioteken, men ställer sig ändå positiv till idén. Hans senaste krönika på temat hoppar visserligen lite mellan det ena och det andra, men gör i mitt tycke en viktig notering: att kanon de facto existerar också i nuläget, även om den inte är uttalad. Sök den i bildade medelklasshem och på universitetens litteraturlistor, uppmanar Malm.
Om vi för enkelhetens skull håller oss till litteraturen tror också jag att det är rimligare att se kanon som något som redan finns och kan kartläggas än som något som behöver förhandlas fram och fastslås.
Med andra ord tänker jag att kanonbegreppet är mest meningsfullt i en sociologisk bemärkelse: vilka böcker inom en viss historiskspråklig kontext är kreddiga att ha läst, vilka böcker ska du ta del av för att öka ditt kulturella kapital?
För att besvara den frågan behöver man inte tillsätta en expertgrupp av litteraturvetare som efter år av noggranna överläggningar kanoniserar ett visst antal verk, så där som den katolska kyrkan kanoniserar helgon.
I stället kan man överlåta uppgiften till ett par skötsamma gymnasister på prao. Att hyggligt kartlägga exempelvis Svenskfinlands litterära kanon behöver inte ta mer än någon vecka i anspråk. Skicka ut en lista över den svenska utgivningen i Finland de senaste 200 åren till ett sampel utexaminerade litteraturvetare från Åbo Akademi och Helsingfors universitet. Be dem kryssa för 50 verk som de uppfattar som betydelsefulla. Sammanställ en topp 30-lista. Voilà, canon à la Pierre Bourdieu!
Att tänka kanon på det här sättet, som en kartläggning av den kulturella klassens uppfattning om vilken litteratur som är betydelsefull resulterar knappast i en litteraturlista som är hemskt annorlunda än den som en grupp distingerade professorer kunde klubba igenom efter mångåriga diskussioner. Där skulle förmodligen finnas ungefär samma namn: Runeberg, Södergran och Jansson – helt säkert. Ett gäng modernister – absolut. Topelius, Tavaststjerna, Tikkanen x 2 – med stor sannolikhet.
Men det är metoden det kommer an på. Det är metoden som dikterar hur vi förhåller oss till kanon.
Om vi förstår kanon som en kartläggning uppfylls många av de fördelar som Victor Malm och andra förespråkare ser. Den som vill närma sig en obekant litteratur får en fingervisning om vilka verk som är centrala – det kan allt från unga litteraturstudenter till invandrare ha konkret nytta av att veta. Samtidigt demonstrerar metodologin att litteraturlistan i någon mån är provisorisk, inte helt godtycklig men öppen för kritisk diskussion och frågor. Vi kan bejaka att listan förstås på olika sätt, som etablissemangets preferenser likaväl som den litterära expertisens uppfattning. Vi förstår att en framtida kartläggning knappast blir helt identisk.
❞ Personligen tror jag att det är nyttig allmänbildning att ha en susning om vilken konst som betraktas som särskilt betydelsefull inom en viss kultursfär, men att samtalen om konstnärlig kvalitet och betydelse helst får pågå vid sidan om kanon: organiska, kritiska, oreglerade.
Man kan alltså tänka sig att en kanon av det här slaget blir mindre auktoritativ eller auktoritär (välj det ord som behagar). Och att det på många sätt är bra.
Den som sympatiserar med idén om en mer anspråksfull kanon skulle kanske invända att detta ändå är att undfly diskussionen om konstnärlig kvalitet. Att den behöver föras, även om den är svår.
Det ligger något i det argumentet, men man kan också vända på steken och fråga sig om det är meningsfullt att diskussionen om konstnärlig kvalitet ska ha ett slutmål? Den tanken känns ängslig och övermodig på samma gång. Övermodig för att man föreställer sig att just den här samtiden har förmåga att sätta sig till doms över dåtid och framtid. Ängslig för att den inte riktigt litar på att stor konst har livskraft av och i sig själv.
Personligen tror jag att det är nyttig allmänbildning att ha en susning om vilken konst som betraktas som särskilt betydelsefull inom en viss kultursfär, men att samtalen om konstnärlig kvalitet och betydelse helst får pågå vid sidan om kanon: organiska, kritiska, oreglerade.
Nästan allt som vi människor gör är dömt att falla i glömska då universum åldras, och så gör också det mesta av den konst vi skapar. Sen är det en nåd att vissa konstnärliga verk liksom vägrar dö. Och det är trösterikt att veta att Fredmans epistlar, Kejsarn av Portugallien, Ett drömspel och Bröderna Lejonhjärta kommer att fortsätta att eka i människohjärtan och - hjärnor, helt oberoende av vad regeringen Kristersson tar sig för.