Konststycket att skildra vänskap mellan äldre man och yngre kvinna
Henrik Jansson utropar Therese Bohmans roman Andromeda till en av höstens finaste läsupplevelser. En lycklig och melankolisk skildring av en kärlek fri från sexuella maktspel.
I sin nya roman Andromeda skildrar författaren och litteraturkritikern Therese Bohman relationen mellan en drygt 60-årig man och en ung kvinna. Gunnar är litterär chef på det stora förlaget Rydéns, medan Sofie är i 20-årsåldern då hon kommer dit som praktikant.
Konstellationen äldre man högt uppe i arbetsplatshierarkin kontra mycket ung kvinna i underordnad ställning är förstås inte helt oproblematisk, och när den dessutom gestaltas som vacker och i det stora hela lycklig kan det valet rentav upplevas som lite provocerande.
Och det är inte första gången Bohman söker sig till just den här tematiken. I romanen Den andra kvinnan (nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2014) jobbade berättarjaget i köket på ett sjukhus, samtidigt som hon hade ett sexuellt förhållande med en äldre, gift överläkare. Hon var uttalat mån om att på olika sätt göra sig attraktiv, och uttryckte rakt på sak att hon såg det som naturligt för en kvinna att försöka behaga männen omkring sig.
Också Sofie uppskattar skönhet, men hon söker den kanske i första hand inom litteraturen. Och relationen till Gunnar är inte sexuell, snarare baseras den på en själarnas gemenskap och en del ömsesidiga behov: han behöver ryckas upp ur sin tilltagande cynism, hon behöver uppmuntran och stöd i sitt arbete. Det handlar om en vänskap som samtidigt är platonisk attraktion, förälskelse och i slutändan kärlek.
Det är också uppenbart att den gemensamma bakgrunden som klassresenärer har en betydelse för deras förmåga att alltid förstå varandra.
Litteraturen som länk
När Sofie inleder sin praktikanttid på förlaget känner hon först att hon inte alls räcker till.
”De första veckorna grät jag ofta när jag kom hem med min manusbunt om kvällarna.”
Men genombrottet sker då Gunnar ger henne några debutanters manus för bedömning, och hon väljer att lyfta fram den text som är särpräglad och icke-kommersiell framom de som ligger rätt i tiden men känns som dussinprodukter.
Det här är ett val han uppskattar, och en tid senare anställer han henne och ger henne ansvar för förlagets prestigefyllda men inte speciellt marknadsorienterade serie Andromeda.
Namnet är inte taget från stjärnbilden, berättar han, utan från en fragmentrad av Sapfo. ”Andromeda har något bättre att erbjuda.” I fragmentet är Andromeda den andra kvinnan.
En allmän åsikt bland medarbetarna är att Sofie fått sin position genom att ligga med Gunnar, men det har aldrig inträffat. Däremot träffas de två och pratar om litteratur och liv – fast aldrig privatliv – några timmar efter jobbet varannan vecka.
Utan moraliserande
Bohman skildrar naturligt och nyanserat den här inte helt självklara samvaron, utan moraliserande. Hon lyfter i själva verket aldrig ens fram den skevhet i maktbalansen som rent objektivt ändå finns, utan fokuserar på parternas respekt och ömsinthet i förhållande till varandra.
Bristen på ifrågasättande kunde med en mindre finstämd författare vid spakarna ha blivit ett problem, men för Bohman är det en del av en medveten vision. Hon vill gå utöver det simpla och förutsägbara, och söka något större i den udda relationens kraft. Något som står långt ovanom den sexualitetsbaserade bild förlagskollegernas seende begränsar sig till.
Och allt berättas via ett språk som är väldigt avskalat och rent, strikt konkret utan att för den skull sakna glitter eller djup. Bohman kan med helt enkla medel uttrycka sig både konstfullt och tankeväckande, och redan det gör läsningen lustfylld.
Ett ställningstagande
Men romanen formar sig dessutom till ett ställningstagande både för den litteratur som kan kallas smal men som äger estetisk styrka och för en vänskap och kärlek fri från sexuellt maktspel. Sällan har kampen mellan könen känts så avlägsen som här.
”Hela vår relation var en tyst protest mot allt vi avskydde med samtiden: vulgärfeminism, kvällstidningsretorik, politisering av varje detalj av existensen, kommersialisering av det sanna och sköna, den inskränkta tanken att en äldre man och en yngre kvinna inte skulle kunna ha gemensamt utbyte av varandra.”
Så blir Andromeda en på många sätt lycklig berättelse om två människor som stärks och delvis förverkligar sig själva via varandra, men samtidigt också en djupt melankolisk skildring av en kärlek som aldrig kan nå fram till sin fulla potential. Och Bohman förmår gestalta bägge polerna med samma mjuka sensibilitet.
Som en övergripande inramning är romanen dessutom en kritisk betraktelse över nyliberalismens negativa inverkan på de samhälleliga prioriteringarna i fråga om kulturarv och kulturliv.
Vi har här en av höstens finaste läsupplevelser, en volym liten och smakfullt utformad precis som den fiktiva Andromeda-seriens verk.