Stugstängning

En sen torsdag eftermiddag i oktober åker vi ut till holmen. Den här gången skramlar båttrailern bakom vår bil vilket betyder att det är dags för båtupptagning och stugstängning. Tack och farväl för denna sommar! Vi sitter tysta i bilen och lyssnar till trailern som gnisslar där bakom. Maken har gjort upp arbetslistor. Det ligger melankoli och vemod i luften. Himlen är jämngrå. Men, det är överraskande varmt för årstiden och en svag vind blåser från söder. För att pigga upp stämningen inför veckoslutet har både maken och jag bemödat oss om att fylla matkorgen med diverse läckerheter; tomater och salvia från växthuset, sommarens frysta abborrfiléer, pasta och korv samt en moussaka tillredd samma morgon. Mängder med maneter rör sig makligt i det kristallklara vattnet då vi angör bryggan och maken kommenterar: – Äntligen ser man båtens propeller i vattnet!

Alltid något.

Följande morgon serverar frukosten dimma och flytande ö-siluetter. Någonstans långt borta hör vi en tvåtaktare puttra på tomgång.

– Tänk, om vi i stället skulle ta oss en promenad, föreslår maken som tydligen plötsligt glömt bort arbetslistorna.

Sagt och gjort. På med stövlarna och iväg. Vädret är fortfarande varmt och sunnanvinden blåser. Efter ett tag kommer vi till en vildvuxen äng. Mamma kallade ängen för ”regnbågslandet” och samtidigt fick hon något drömskt i blicken. Kanske för att näktergalen trivdes i de täta buskagen bland lövträden?

I dag står gräset väldigt högt och tätt. Maken försvinner ur sikte, han har tagit på sig sjumilastövlarna. Plötsligt ser jag hur gräset liksom böjer sig nedåt, det bildas små gropar som liknar skålar. Kan det månntro vara här som vitsvanshjortarna vilar sig? I samma stund plingar det i telefonen. Kusinen från Australien skickar ett whatsappmeddelande med bifogad videofilm. I trakten av Melbourne har det regnat, ösregnat. Hundratjugo millimeter under ett dygn. Därefter anlände solen och med den, kängururna. Mängder med kängurur.

– Det kallas en ”mob”, skriver kusinen, då en hel flock av kängurur samlas i grupp.

En annan kusin från nordligare breddgrader svarar genast på meddelandet.

– Lite som hjortarna här, de finns i mobbar de också!