Dj Bunuel tar sig an en ny konstform
Dj Bunuel beskriver sig som en ljussökare. Det genomsyrar hans val av musik och har nu även tagit formen av en fotoutställning.
Måns Strömberg, känd under artistnamnet dj Bunuel, tar emot HBL i sitt arbetsrum, en källarlägenhet i Rödbergen som utgjort tillflykt för honom i nästan 20 år. Han har spelat för publik sedan slutet av 1970-talet. Det syns; hans skivsamling är extensiv.
Det är inte fråga om en statussamling, utan mera om ett arbetsredskap. Hela rummet, skivor och annat lösöre, är i användning. Hyllorna är fulla av vinyler och cd:ar som är grupperade i olika segment, med en gemytlig touch av kaos.
Anpassning via ljus
Det är som dj Strömberg är mest känd, men för några år sedan började han också experimentera med fotografering.
På den tiden stod han värd för radioprogrammet Kohti valoa på Radio Helsinki, som också publicerade en bild på sociala medier på Strömberg när han puffade för nästa sändning. Formatet lever vidare och är bekant för dem som lyssnar på Lux.
– Jag är inte fotograf, men jag är en ljussökare. Jag har upplevt väldigt mörka tider och klarar inte alltid av att tänka så optimistiskt. Men jag tror alltid att det finns ljus också när du inte ser det.
Nu tar han steget fullt ut med fotoutställningen Fiat Lux som han öppnade på Arbis denna vecka.
– Det här är mitt sätt att ta revansch på alla dem som spelar musik de sugit ner från nätet och kallar sig dj, säger Strömberg med ett skratt, och tillägger:
– Det som hände fotograferna i och med den digitala revolutionen var brutalt. Precis som det var i mitt yrke. Jag har använt största delen av min vakna tid till att fundera på musik och helt plötsligt kommer någon amatör och fluff trycker på en knapp.
Det är ändå inte frågan om något korståg mot glada amatörer, snarare tvärtom. Man behöver inte vara professionell för att få skapa, säger han.
– Jag höll på att bli bitter, men förstod ganska snart att det inte leder någonstans. Varje människa kan ta ett superfint foto eller spela en jättefin fest. Det går inte ut över oss som gör det som proffs. Vi måste förstå att vi inte kan vara sura på dem som spelar gratis på en fest med musik från Spotify eller tar fotografier med sin mobilkamera och ställer ut dem.
– Vårt tankesätt måste utvecklas, vi kan inte längre tänka med 80tals hjärnor på modern teknik. Den nya tekniken påverkade visserligen den professionella diskjockeyn till en början, men inte längre, säger han.
– Att man gillar musik är inte detsamma som att spela musik för andra, säger han, men ändå har alla rätt att uppträda.
Huvudsakligen musik?
Att musiken inte står i fokus i utställningen på Arbis är inget nytt för Måns Strömberg. Under en längre tid har han laborerat med musik som sekundär upplevelse, han har bland annat jobbat med kockar och ackompanjerat visuella framställningar.
– Det är som i allting man kan – man märker hur lite man vet när man verkligen tänker efter. Jag har tänkt jättemycket på hur man uppfattar musik beroende på situationen man hör den i.
Strömberg beskriver tiden vi lever i som ett virrvarr av stimuli och nya upplevelser. En ständig konkurrens om vår uppmärksamhet.
– Det betyder väldigt mycket om någon stannar till för en sekund och lyssnar och får en känsla av något jag spelar, eller berörs av en bild. Jag vill ge folk stunder där de upplever att de är värda att leva.
Att spela skivor är alltså att ge en del av sig själv. Grunden för Strömberg är att vara inkluderande. När han gör en beställningsspelning innebär det en balansgång: att välja mellan låtar han vet att folk vill ha och låtar många inte känner till.
– Jag tror inte att folk vet vad de tycker om. I rätt stund och i rätt sällskap kan det vara väldigt udda och till och med banala sånger som får folk att knyta slipsen kring pannan.
Han hör ofta att någon hatar jazz, hiphop eller heavy metal. Men slutsatsen är att det handlar om förutfattade meningar.
Den mest absurda frågan är enligt Strömberg: Vad är det här för musik?
– Det har ingenting att göra med upplevelsen, utan det är bara det att människor försöker kalkylera och fundera på sin egen image, även inför sig själv. Musikgenre har inget att göra med att lyssna, det handlar bara om att sälja musik.
Nu spelar du Gyllene Tider!
Personen som står och snurrar skivor får nästan alltid titeln dj. Men Strömberg tar gärna ett steg åt sidan och profilerar sig inte med den titeln längre.
– Jag spelar skivor och jag spelar för hela rummet, säger han.
– Är det bättre att 30 personer dansar lite halvslött till en låt som alla känner till jämfört med att två personer står på golvet i extas? Jag tycker inte att världen går under om golvet blir tomt, det viktiga är att folk trivs.
Många av oss på andra sidan podiet har kanske gripits av en gäckande känsla att önska en låt. Strömberg säger att man får komma med förslag, men att önskemål inte är möjliga. Det handlar mycket om hur man närmar sig podiet.
– Jag minns en gång då jag var beställd för att spela partymusik. Det var en fest i Munksnäs med ett otroligt tusen och en natt-tema. Jag började med att presentera mig och berättade att vi gör en kronologisk resa. Att vi börjar från 50-talet, och sedan ser vi var vi hamnar. När jag spelade tredje sången kommer en dam rakt till mig och säger: ”Om du inte spelar Sommartider som följande går hela vårt bord hem.” Så gick hon bort. Det gör mig ännu alldeles mållös.