Vackert, varmt och värdigt om omaka vänskap
Begravningsentreprenör med likbil rammar grönsaksförsäljare med cp-skada och vänskap uppstår. Vackra själar är en avväpnande roadmovie full av humor, känsla och ypperlig personkemi.
Vackra själar (Presque)
Betyg: 4/5
Regi: Bernard Campan och Alexandre Jollien. Manus: Helene Gremillon, Bernard Campan, Alexandre Jollien. Foto: Christophe Offenstein. I rollerna: Bernard Campan, Alexandre Jollien, Tiphaine Daviot. 91 min. F12
Fransk-schweiziska Vackra själar visades tidigare i höst på Esbo Ciné, inom ramen för Crip Ciné-programmet som fokuserade på funkisberättelser. Glädjande nog går filmen nu upp på den vanliga biorepertoaren där den tvivelsutan hör hemma.
Inte bara är det här rullen som låter bli att göra ett stort nummer av diverse funktionsnedsättningar, Vackra själar fungerar också som en roadmovie och manlig vänskapsskildring.
Filmen är skriven och regisserad av radarparet Bernard Campan och Alexandre Jollien som även gör huvudrollerna. Igor (Jollien) har en cp-skada och jobbar som cykelbud i Lausanne där han kör ut grönsaker på sin trehjuling.
Men så en mindre vacker dag blir han påkörd av begravningsentreprenören (Louis Campan) som stannar och skjutsar Igor till vårdcentralen. Men det slutar inte där.
Följande dag dyker Igor upp på Louis arbetsplats, tacksam som han är. Och när Louis med sin likbil sätter kurs på södra Frankrike, för att köra en äldre dam till sista vilan, har Igor, nyfiken i en strut, gömt sig bak i bilen. ”Ett metafysiskt experiment”, lyder den något kryptiska förklaringen.
Små stora glädjeämnen
Vackra själar är inte den enda filmen om personer med funktionsvariationer där olika barn leker bäst. Själv kommer jag att tänka på Barry Levinsons Rain man och franska kioskvältaren The intouchables.
I den jämförelsen står sig Campans och Jolliens film mer än väl, kanske för att den i stället för att vältra sig i krämporna tar ut svängarna och lyfter fram livets små glädjeämnen.
Förvisso finns det gott om utmaningar i Igors vardag, bara att äta och dricka kräver en kraftansträngning. Samtidigt smyger sig omvärldens fördomar på, inte sällan behandlas Igor, bokmalen, som om han även hade intellektuella utmaningar.
Men det är alltså inget som stoppar karlen, gestaltad av författaren och filosofen Jollien som själv har en cp-skada.
Smittar av sig
Allt det här berättar Campan och Jollien med ett smittande humör och med sikte på den gryende vänskapen de två männen emellan.
Där Louis, den frånskilda och reserverade begravningsentreprenören, glömt hur man släpper loss är Igor hans raka motsats som gör det mesta av varje ögonblick i frihet på vägarna.
Inte för att Vackra själar typifierar. Mycket känns avväpnande och hjärtligt och personkemin går inte av för hackor. Det är känslosamt utan att vara sockersött, roligt utan att vara billigt. En film som visar vägen.