När inga bokmässor fanns

För min del blev det ingen bokmässa i Helsingfors i år. Den främsta orsaken var att jag inte gett ut någon ny bok under året, och därför inte hade några direkta uppgifter på mässan. Fast å andra sidan har avsaknaden av framträdanden tidigare inte brukat kännas som något hinder.

Det var väl helt enkelt så att jag i år ville ha en paus.

Men det fanns i varje fall ett val, och kanske var det möjligheten att välja som fick mig att tänka på hur det litterära fältet såg ut när jag en gång själv började skriva.

På den tiden hade ingen ännu sett det som relevant att arrangera bokmässor i Finland, och förlagsreklamen var också i övrigt rätt minimal. Det som kunde ge boken uppmärksamhet var (de med dagens mått mätt små) recensionerna, men någon bredare kommersiell plattform för litteratur kunde man knappast tala om.

Åtminstone är det så jag kommer ihåg det.

Då stipendiesystemet heller inte höll dagens nivå var möjligheterna att leva på ett författarskap – också om man var etablerad – närmast obefintliga. Så varför ville jag då alls söka mig till det området?

Svaret är enkelt: för att jag älskade att läsa, och då också själv ville skriva. Åtminstone till en början var skrivandet i sig det viktigaste, inte vad som skulle hända med texterna.

I dagens perspektiv låter det måhända naivt. Jag började visserligen småningom hoppas att någon skulle publicera det jag skrev, men några illusioner om att synas i pressen eller uppnå fina försäljningssiffror hade jag aldrig. Jag har brukat tänka att det heller inte var själva rollen som författare som lockade, men i ärlighetens namn går det inte att vara säker på att det är sant.

Under min uppväxt var författare rätt så ansedda. Kanske ansågs de ibland vara lite udda, men nog förtjänta av en viss respekt. Det tycktes vila en speciell aura över människor som ägnade sig åt ett konstnärligt kall och inte prioriterade jakt på världslig rikedom.

Spillror av det synsättet finns kanske fortfarande kvar, men i allmänhet upplevs författare i dag som vanliga kulturarbetare. Någon kan för all del tycka att vi är onödigt många – åtminstone minns jag att kulturredaktören Peter Lüttge i en Yle-diskussion för något år sedan uttryckte att det skrivs för många böcker i Svenskfinland.

Han tillade sedan att det skulle skrivas bättre böcker om stipendierna var färre. Jag har svårt att förstå vilken alternativ verklighet han utvecklat den tesen ifrån.

Men jag tänker att det under den tid då jag skrev mina första rader och då författare ännu sågs som originella och spännande måste ha varit slitsamt för dem att leva upp till den rollen.

Själv känner jag i dag inte av några krav på att jag som person borde vara speciellt intressant eller originell. Min roll som skrivande människa är lätt att bära, den har format sig till en naturlig livsstil som jag känner mig bekväm med.

Så jag brukar – trots att det i år blev en paus – i allmänhet trivas bra också på Helsingfors bokmässa. Och kom ihåg: det finns en bokmässa i Åbo också, den kom först.

❞ Men jag tänker att det under den tid då jag skrev mina första rader och då författare ännu sågs som originella och spännande måste ha varit slitsamt för dem att leva upp till den rollen.