Nationalparken Noux populär sista viloplats
Merparten av finländarna väljer att kremeras och många vill att askan strös ut i naturen. En del väljer till exempel nationalparken Noux som sin sista viloplats. Krematoriestiftelsen i Helsingfors tar emot alla trosinriktningar och vinnlägger sig om att göra det sista avskedet stillsamt och vackert.
Krematoriestiftelsen ligger vackert i Tölö nära Sandudds badstrand, granne med en uppsjö kapell som tillhör olika religioner. De anhöriga möts här av ett stillsamt kapell i 1920-tals klassicism.
– Kistorna kommer hit med svarta bilar och förvaras i vår kyl i väntan på jordfästningen, eller direkt kremering, säger Mikael Wilén som är verkställande direktör på stiftelsen.
Innan den avlidna kan kremeras måste ett särskilt begravningslov utfärdas. Efter det kan processen inledas.
– Storkapellet är vad anhöriga ser när de kommer till en jordfästning. Kistan finns färdigt framställd på en katafalk. Efter begravningsceremonin åker kistan till de tekniska utrymmena, säger Wilén.
Väggen bakom kistan öppnar sig som en port. Katafalken löper längs en räls, först in i kapellet för ceremonin och sedan tillbaka för att kremeras. Direkt bakom väggen finns dörrarna till två ugnar.
Ugnarna har två förbränningskamrar och det tar en dryg timme att göra en kropp till aska. Temperaturen är över 800 grader.
Urnan
När förbränningen är slutförd förs askan ner i ett metallkärl. Kärlet placeras i en askberedare, från vilken askan automatiskt överförs till en urna.
Urnor finns i flera olika utföranden och material. Den populäraste färgen är vit. Om man är händig eller intresserad kan man själv tillverka kärlet.
– Det finns ett regelverk för urnor och kistor som man kan hitta på webbplatsen för Begravningsverksamhetens Centralförbund. För oss är det viktigaste att urnan rymmer 4,5 liter aska. När anhöriga tillverkar urnor tenderar de ofta att bli lite små. Volymen är viktig och det blir i allmänhet lite mer aska än man skulle tro.
För att åstadkomma en fridfull sista vila är valet av slutförvaring viktigt. Man får ganska fritt välja slutförvaring för askan, men väljer man ett ställe som inte har status som begravningsplats finns det ett par saker som är bra att känna till.
– Oftast går de som mottagit urnan tvärsöver vägen här till grannen, alltså Sandudds begravningsplats. Om man vill strö ut askan i naturen måste man ha ett skriftligt lov från markägaren, med tomtens registernummer.
Lovet måste lämnas in till krematoriet innan man kan kvittera ut askan.
– Det är också möjligt att sprida ut askan i havet, och Forststyrelsen tillåter att man strör ut askan i naturområden som de förvaltar.
– Det har blivit vanligare att sprida ut askan i naturen, och Noux är ett ganska vanligt ställe i huvudstadsregionen.
Populärt med kremering
År 1889 grundades en förening som arbetade för kremering som alternativ till jordbegravning i Finland. 1925 fick Krematoriestiftelsen arrendera tomten på Sandudd av Helsingfors stad och ett lån på en miljon mark, vilket gjorde det möjligt att bygga Finlands första krematorium.
Kremering är förhållandevis populärt i Finland. Enligt Mikael Wilén väljer 63 procent av finländarna kremering i stället för jordbegravning, och i Helsingfors är andelen över 80 procent.
– Merparten av finländarna kremeras, men alla trossamfund godkänner inte kremering som en begravningsform. Personer från olika trossamfund, med olika religioner och livsåskådningar är alla välkomna till Krematoriestiftelsen. Man hyr utrymmet för ceremonin och så utför vi kremeringen, det finns inga begränsningar.
Två brännkamrar
Ugnarna som Krematoriestiftelsen använder tillverkas i Sverige och drivs med flytande naturgas, LNG. Det rådande världsläget har drivit upp priset på drivmedlet och på sikt kan det bli ett problem, men stiftelsen har varit beredd på prisökningen.
Ugnarna har två kamrar, en övre och en nedre. För att få bort så mycket orenheter som möjligt hettas röken upp ytterligare i den nedre kammaren.
Röken filtreras slutligen genom ett bäddfilter med aktivt kol vars residuum tas om hand.
– Filter rengör gaserna från dioxiner, furaner, små partiklar och kvicksilver.
Kvicksilver förekommer naturligt i människokroppen, men koncentrationen är högre om man har amalgamplomber.