Fantasieggande mellan det statiska och det hektiska
Österrikiska slagverkaren Martin Grubinger var solist hos Helsingfors stadsorkester på en konsert där han visade att han hanterar sitt instrument lekande lätt.
KLASSISK MUSIK
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Tomas Djupsjöbacka. Solist: Martin Grubinger, slagverk. Schumann, Salonen, Bjarnason. Musikhuset 2.11.
Det tycks råda en viss förvirring visavi Daniel Bjarnasons slagverkskonsert, som under de senaste fyra åren figurerat i åtskilliga orkestrars programplaner. Enligt Helsingfors stadsorkesters programinfo var onsdagens framförande av det 2021 färdigställda stycket dock dess uruppförande, så det får man väl då tro på.
Däremot vet programbladet inte berätta något desto mer om bakgrunden, varför verket uruppfördes just här och nu, vilka orkestrar som är medbeställare, etc. Det enda som förefaller säkert är att stycket är skrivet för Martin Grubinger, vilket i sig borgar för att framförandet är av yppersta världsklass.
Vilket i och för sig även tonsättarnamnet gör. 43-årige Bjarnason, även känd som en utomordentlig dirigent, har under det senaste decenniet seglat fram som en av samtidens mest spännande och med rätta prisade tonsättarröster, som lyckas med konststycket att vara fullkomligt originell och ändå fullkomligt gripbar, lättillgänglig utan att någonsin bli förutsägbar eller banal.
Bjarnasons musik låter inte riktigt som något annat man hört – i dagens läge något av en bedrift i sig – och redan de rytmiskt obändiga och klangligt fascinerande orkestrala öppningstakterna skvallrade om att slagverkskonserten skulle öppna helt nya och fantasieggande musikaliska vyer för den mottagliga lyssnaren.
Bjarnason har därtill fattat två viktiga beslut beträffande utgångspunkterna. Dels har han inte försett stycket med en titel som triggar åhörarens fantasi i en eller annan riktning – de tre satserna är rätt och slätt betecknade med romerska siffror – och dels har han begränsat instrumentarsenalen till ett minimum, vilket ger solisten möjlighet att koncentrera sig på instrumentens uttrycksmässiga aspekter.
Kombinationen av centrala instrument är även rätt originell: marimba, wienska handstämda pukor – där Grubinger fick hjälp av två av ensemblens slagverkare – samt det baskiska xylofonliknande instrumentet txalaparta, som eggade orkestern till en hejdundrande slutstegring. Kontrasten mellan de två grundstämningarna, meditativ statiskhet och hektisk aktivitet, kunde stundtals förefalla aningen schematisk, men resulterade även i dramaturgiskt kreativa spänningsfält.
Slagverksschamanen Grubinger, som nästa år avslutar sin karriär vid 40 års ålder, har gjort mer än de flesta för att höja sitt instruments profil och att, som i programbladets artistpresentation, räkna upp en rad komponistnamn han beställt konserter av utan att nämna den han framfört överlägset oftast, Kalevi Ahos Sieidi, är snudd på tjänstefel. Grubinger spelade sin vana trogen utantill och som alltid tedde sig även de mest komplicerade partier som rena barnleken i hans händer, som definitivt ger intrycket av att vara fler än två.
Spänstigt och atletiskt
Om Bjarnasonkonserten ställer avsevärda krav på solisten slipper inte heller dirigenten mycket enklare undan. Tomas Djupsjöbacka var dock rätt man på rätt plats och han bemästrade problemfritt de många intrikata taktbytena, samtidigt som kommunikationen med Grubinger verkade friktionsfri, stundom rentav uppsluppen.
Djupsjöbacka, som senast stod på HSO-podiet i fjol våras, hade valt två passande kompanjoner till Bjarnasons konsert. Esa Pekka Salonens hedonistiska klangbad à la Richard Strauss, Helix – där det dock aldrig råder något tvivel om att musiken är tillkommen detta millennium – fungerade som ett i det närmaste optimalt preludium till solokonserten medan ett annat, på sitt sätt ävenså hedonistiskt stycke, Schumanns fjärde symfoni, angav det rätta inledande tonfallet.
I d-mollsymfonin, den andra i tillkomstordningen, tar Schumann ett nappatag med den store förebilden Beethoven och skapar en helhet, där allt tycks stå i relation till allt. Djupsjöbacka hade skojigt nog valt att göra den mer sällan hörda originalversionen och även om skillnaderna versionerna emellan inte är desto mer djupgående och i första hand rör orkestreringen – 1841 klingar orkestern som Mendelssohn, medan den tio år senare förebådar Brahms – besitter originalet en fräschör som den mer kalkylerade reviderade upplagan saknar.
Djupsjöbackas fräscht spontana tolkning lät allt annat än kalkylerad, vilket den ju förstås in i minsta detalj ändå var. Greppet var spänstigt och atletiskt, klangen tillika mustig och transparent och tempona föredömligt rappa. I finalen de facto närmast halsbrytande, men Djupsjöbacka och hans oförfärat satsande musiker visste vad de gjorde och spänningen i bågen höll ända till det förlösande slutackordet.