”Show me the money”, säger klimatfolket

Nord och syd, rik och fattig. Världen är indelad enligt socioekonomiska och politiska skiljelinjer. Detsamma gäller klimatfrågan, där tonläget höjs i takt med de globala temperaturerna. Det handlar nämligen om pengar, och om moral.

En replik som gått till filmhistorien är ”Show me the money”. I dramakomedin Jerry Maguire (1996) tvingas Tom Cruise upprepa frasen, först motvilligt, sedan i ett alltmer ettrigt tonläge. ”Visa mig pengarnaaaaa!”

Välbekanta stridsfrågor står på agendan då ännu ett klimatmöte kickar i gång, denna gång i Egypten. I sedvanlig ordning riktar världens mest utsatta länder krav mot rika nationer. Låt oss erkänna fakta. Det är vi västerlänningar som har orsakat större delen av den globala uppvärmningen, först genom industrialiseringen, sedermera genom en konsumtionsstyrd livsstil.

Vem ska betala för att städa upp klimatet – eller riskerar en dylik inramning skapa låsningar snarare än lösningar? Tålamodet sinar, på bägge sidor av bordet. Uppstår här en allt djupare förtroendekris, i ett geopolitiskt spänt läge?

Förhandlingarna påminner om sydstatare kontra nordstatare. I stället för infanteri, kavalleri och artilleri kryllar spelbrädet av förhandlare, lobbyister och politiker.

Under kalla kriget talade vi om den tredje världen, och avsåg då främst tidigare kolonier i Afrika, Asien och Latinamerika. De tillhörde varken den västerländska första världen (Natoblocket och marknadsekonomier), eller det kommunistiska östblocket inklusive Warszawapakten, andra världen.

Den tredje världen avsåg utvecklingsländer med låg inkomst. Sedan Sovjetunionens fall talar vi om ”det globala syd”. Adjektivet ”globala” antyder växande anspråk på inflytande över världens utveckling.

Den 6 november inleds FN:s klimatkonferens COP27 i Sharm elSheikh. Förväntningarna är lågt ställda. Syd presenterar moraliska argument, varvade med alltmer rättframma önskemål om att vi välbeställda ska axla vårt ansvar. Historiskt sett har USA stått för cirka 25 procent av de kumulativa utsläppen, medan 5–6 procent härstammar från Storbritannien respektive Tyskland. Hela den afrikanska kontinenten står för mindre än 4 procent.

I Peru har en bonde och bergsguide vid namn Saúl Luciano Lliuya stämt den tyska energijätten RWE. Han vill att bolaget ska ”ta ansvar för de skador på miljön det har orsakat” och bekosta en del av ett dammbygge, eftersom glaciärerna uppe i Anderna smälter.

I Egypten är några skärpta klimatlöften knappast att vänta, inte heller utfästelser om utfasning av fossila subventioner. De har kommit på modet igen, mot bakgrunden av galopperande inflation, energikris och kriget i Ukraina.

Världens rika länder har inte närapå nått målet som presenterades vid klimatmötet i Köpenhamn år 2009: att bidra med 100 miljarder dollar per år till klimatomställning och anpassning. Det duger inte med att klistra en ny etikett på biståndsmedel.

En ännu mer snårig fråga är ”loss and damage”, alltså ersättning till länder som redan nu drabbas av klimatförändringen. De mest högröstade är små östater i Stilla havet, vars invånare kan förlora både hem och leverne. Därför kräver det globala syd någon form av ny fond – som i sedvanlig ordning kan vattnas ur till vaga processer, utan dollartecken.

Även om viljan och pengarna fanns, hypotetiskt sett, hur skulle man fastställa en rättvis ersättning till de drabbade? Över 500 studier gör en koppling mellan förhöjda koldioxidhalter i atmosfären och specifika fall av extremväder. I teorin kunde utsläppande länder därmed tillskrivas indirekt ansvar för värmeböljor, torka och störtregn.

Kan vi vänta oss ett genombrott vid COP27? FN:s generalsekreterare António Guterres understryker att världen är ”beroende” av fossila bränslen, att det är dags för ett ”ingripande”. Han vill att de extra intäkter – windfallvinster – som fossilbolag nu tjänar dirigeras om, till dem som drabbas av ett turbulent klimat, och av höga mat- och energipriser. Men det låter utopistiskt, eftersom levnadskostnaderna skenar också i väst.

Att prata om skadestånd för tidigare illdåd gör frågan extra laddad. Att åberopa moralisk skuld är inte bara semantik, utan politisk dynamit. Därför behöver vi formulera frågan annorlunda.

I fattiga länder finns ett enormt gap vad gäller finansiering av en grön omställning. Vips ser skuldfrågan plötsligt ut som stora affärsmöjligheter, som kan locka investerare, i teorin. Men klimatet rubbas på oanade vis, och utmaningarna kryper långsamt fram. Nästan obemärkt, likt stigande havsnivåer.

Vi bör minnas att vi bekämpar en gemensam motståndare: klimatförändringen, som kräver kollektiva ansträngningar. Det hjälper inte att predika eller peka finger, då kommer vi inte längre än startrutan.