Där både euforiskt knull och blodigt mord och ensamhet får finnas
I Timo Väntsis dockteatertappning blir Genets queerklassiker Querelle de Brest både en karnevalistisk komedi, en ömsint porträttering av ensamhet och en hyllning till fantasin om den perfekta sjömannen.
Be my Querelle
Dockteaterkonstnär: Timo Väntsi. Regi: Merja Pöyhönen.
Åbo Svenska Teater 2–3.11 som en del av Turku International Puppetry Festival
Samma vecka som François Ozons R.W. Fassbinder-hyllning Peter von Kant har biopremiär har man i Åbo kunnat se en dockteaterföreställning som även den relaterar till en Fassbinder-film, nämligen hans sista film Querelle (1982).
Eller, närmare bestämt är det filmens förlaga, Jean Genets roman
Querelle de Brest (1947), som dockteaterkonstnären Timo Väntsi
utgått från, men blinkningar till filmen finns med. Bland annat inleds föreställningen till tonerna av Jeanne Moreaus Each man kills the thing he loves.
I och med att de orden i sin tur är ett citat av Oscar Wilde har vi alltså att göra med en välfylld buffet av ikoniska queera referenser genom hela föreställningen. Och
Tom of Finlands sjömansestetik är inte precis frånvarande, om vi säger som så.
Med ingredienserna den inledande låtraden elegant lägger fram – män, mord och kärlek – kunde man faktiskt sammanfatta Väntsis
Be my Querelle, som på en koncentrerad timme och dito scenutrymme levererar en humoristisk och melankolisk hyllning till fantasin om den perfekta sjömannen.
Lite knölig engelska
Timo Väntsi ligger själv bakom såväl manus och koncept som dockdesign och scenografi. Dessutom står han ensam på scenen (nästan) hela föreställningen, som framskrider genom hans monolog. När pjäsen uruppfördes var språket finska, men inom ramen för Turku International Puppetry Festival gick föreställningen på engelska (översatt av Ian Taylor).
Till stora delar gör Väntsi ett övertygande jobb i sin porträttering av en löjtnant, som på väg in i pensionsåldern lystet trånar efter sjömännen som frekventerar bordellen La Feria i hamnstaden Brest. Väntsis fysiska skådespeleri och mimik – för att inte tala om dockhanteringen, mer om den strax – lyckas skickligt utforska både begär och komedi utan att hemfalla till platta klyschor.
Däremot hämmas hans uttryck något av att hans engelska uttal inte flödar lika mödolöst som föreställningens övriga tempo. Min gissning är att helhetsintrycket var starkare i den finskspråkiga versionen.
Ömhet och brutalitet
I centrum för löjtnantens begär står Querelle, en perfekt, stilig ung sjöman som smugglar opium, slåss med kniv och ligger med både män och kvinnor. Dessa gestaltar Väntsi genom ett dockspektrum från ”talande huvuden” till en otroligt fantasifull användning av trossar och repstumpar som får föreställa allt från hela kroppar till spyor, cigaretter och könsorgan.
Det hade lätt kunnat bli enbart buskis, men det imponerande är att Väntsi, i Merja Pöhynens regi, också får fram stråk av vemod och till och med ömhet – även i en scen där Querelle blir tagen bakifrån av bordellinnehavaren Nono, efter att ha förlorat ett parti tärning som gällde huruvida Querelle skulle få ligga med Nonos fru Madame Lysiane.
Det fascinerande med Be my Querelle är att den inte tummar på fröjden och bredden gällande sexuella utlevelser, samtidigt som den insisterar på att också lyfta fram ensamheten och utsattheten som varenda karaktär i pjäsen bär på. Ensamheten är i någon mån fonden, eller rent av katalysatorn till att de passionerade mötena (om de så är av sexuell eller våldsam karaktär – eller båda) kan bli så starka.
Det är så långt ifrån en sedelärande historia som vi kan komma, men ett starkt uttryck för fantasi. Vilket framhävs av att Querelle som karaktär aldrig ges ett ansikte, ens som docka, han är oftast bara en randig t-shirt på en galge.
Utom alldeles i slutet, då löjtnantens fantasier på riktigt tar kropp. Eller så är det kropparna som kapitulerat för fantasierna.