En av samtidens angelägnaste tonsättarröster i optimala tolkningar
Efter den smått obligatoriska, i sig fina men vad repertoarvalet beträffar onödigt förutsägbara Ondinedebuten med Sibelius är det nu dags för Radions symfoniorkesters chefdirigent Nicholas Collon att skivföreviga fyra verk av sin gode vän Thomas Adès, samtliga skojigt nog i premiärinspelningar.
Och knappast kunde väl Nicolas Collons opus 2 ha utfallit på ett mer lyckat sätt. Thomas Adès är en av samtidens angelägnaste och personligaste tonsättarröster, vars estetik Collon kan utan och innan, och orkestern har en nära relation till såväl Adès musik som honom själv – han figurerade som huvudperson vid RSO:s tonsättarfestival i fjol och samarbetade framgångsrikt med ensemblen även från dirigentpodiet.
Valet av stycken för skivan är logiskt. RSO och Collon har framfört samtliga utom ett, som dirigerades av Adès själv, i Musikhuset och helheten fungerar som ett representativt tvärsnitt av hans produktion från det senaste kvartseklet, samtidigt som den ger en fingervisning om hans osedvanliga stilistiska och uttrycksmässiga bredd.
Groteska tangoförtoningar
I sitt internationella genombrottsverk, den skandalomsusade kammaroperan Powder Her Face (1995) – baserad på hertiginnan av Argylls sexuella eskapader – framstod Adès i sitt skoningslösa angrepp på den gängse skenheligt dubbelmoralistiska sensationslystnaden som något av en Oscar Wilde för sin tid.
På basis av operans material har Adès sammanställt tre sviter för stor orkester, av vilken Hotel Suite (2018) är den senast tillkomna. Här är det fest och fyrverkeri för hela slanten och såväl groteska tangoförtoningar och surrealistiska valsditon som en rätt oemotståndlig hommage à Noël Coward och Ivor Novello samt, i finalen, en klädsam bugning i riktning Ástor Piazzolla passerar revy. Även Strauss Rosenkavaljersviter faller en stundtals i hågen, främst kanske tack vare den överdådigt briljanta instrumentationen.
En hel del vatten har dock runnit i Themsen under tjugofem år och även om Adès ingalunda förlorat sin provokativa glimt i ögat har konstnärskapet självfallet fördjupats och nyanserats. I den fyrsatsiga, ogenerat nostalgiska Lieux retrouvés för cello och orkester (2009/2016, ursprungligen för cello och piano) går Adès i Prousts fotspår och återbesöker yttre och inre platser och själstillstånd.
Att Adès inte behöver en ensemble av straussianska mått för att uppnå läckra klangeffekter framgår tydligt av Lieux retrouvés och kammarorkestern ljuder nog så fullödigt. Solostämmans många häpnadsväckande akrobatiska utmaningar tacklas lekande lätt av orkesterns egen solocellist Tomas Nuñez, en fullblodsmusiker som bemästrar vilken utmaning som helst med känsla och virtuositet i optimal balans.
Subtil fantasi och finess
En fullblodsmusiker som känner Adès violinmusik bättre än de flesta är Pekka Kuusisto, som har framfört såväl hans violinkonsert Concentric Paths som den nu aktuella sviten Märchentänze (2021) med RSO och Collon. Sagostoffet är omisskänneligt keltiskt till sin natur – Vaughan Williams tittar mer än en gång fram mellan notraderna – men till innehållet lika enigmatiskt som, säg, Schumanns
sagostycken, Janáčeks Pohádka
eller, varför inte, Sibelius En saga.
Adès är värd en eloge för sitt lika oförblommerat personliga sätt att flirta med den brittiska folkloren som med allehanda populärmusikaliska influenser. Det är fart och fläng, intrikata rytmer och ställvis skruvade harmonier, men också drömlikt meditativa tonlandskap över vilka en drillande lärka stiger mot skyn. Allt realiserat med samma sagolikt subtila fantasi och finess av mästerspelmannen Kuusisto.
I den drygt sex minuter långa tondikten Dawn från 2020, med den underfundiga underrubriken Chacony for orchestra at any distance, sträcker Adès åter ut en hand mot den baltiska minimalismen utan att ändå vara någon annan än sig själv. Orkestern förverkligar det i strålande C-dur utmynnande klangbadet med samma självklarhet som allt annat på skivan och Collon förefaller njuta från första tonen till den sista.